Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Vid en gatlykta. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER L J U N G Q U1S T
Mycket troligt. Allting var ju så väl
arrangerat i kväll.
Marja hade inte sett mig ännu. De tre
människorna stodo tätt intill varandra och
samtalade dämpat. Det var något i mannens
hållning och ryckiga rörelser, som tydde på en
viss förlägenhet. Marja såg också lite
besynnerlig ut: hennes hållning var stel och hon
såg ofta mot marken. Nu höjde de
stämmorna där borta, de togo avsked. Och
plötsligt såg jag de två andra försvinna. Marja
kom ensam emot mig. Hon gick mycket
långsamt med sänkt huvud.
Jag stod stilla tills hon upptäckte mig.
— Hej! sade jag.
— Hej! Står du ännu kvar? sade hon lågt.
— Ännu? Jag drog upp klockan och såg
på den. Den var tio minuter över nio. Den
är bara några minuter över, sade jag. Och
på samma gång, som jag sade detta, sade
hon:
— Men det gör detsamma.
— Vad? Att klockan är över nio?
— Ja.
— Hur får jag tyda det?
— Hur du vill.
Hennes röst var hård och tonlös.
— Tänkte du då inte komma?
— Nej. Jo. Kanske. Jag tänkte först inte
göra det. Men hur det var, så gick jag ut.
Jag trodde inte, att du skulle stå kvar här.
Men jag tänkte: jag kan ju titta efter.
Vi stodo en stund under tystnad bredvid
varandra och stirrade ut över gatan. Jag
grubblade över det där. Och någonting
slocknade. Tänk! Så kom jag plötsligt att tänka
på mannen i trenchcoaten och den andra
kvinnan.
— Vad var det för en jänta, du hade
i sällskap?
Hon såg på mig från sidan.
— Såg du henne? Hon såg forskande på
mig, och rösten darrade lite, när hon sade:
Det var ju Jenny.
Jag begrep ingenting.
— Såå, sade jag. Och han i trenchcoaten?
Hon ryckte till. Hennes blick miste sitt
lugn, den flackade oroligt omkring och
sänktes så mot marken. Hon rörde med
skospetsen mot trottoarkanten, slog handskarna
mot varandra, stramade upp sig och såg stint
tvärsöver gatan. Och så sade hon dämpat:
— Visste dü verkligen inte det?
— Nej, sade jag, och det stod ett
ögonblick stilla i huvudet på mig ... Så märkte
jag plötsligt att hon lutade huvudet mot min
axel. Hon grät inte, hon hade bara lagt sitt
huvud mot min axel och var alldeles stilla
och tyst. Jag hade en känsla av att hon
smålog, bittert och underfundigt.
— Det var ju Kick, sade hon.
— Han i trenchcoaten?
— Ja. Han kom aldrig i kväll. Det var
därför jag gick ut. Jag träffade Jenny. Och
när vi stötte på honom, tog det inte lång
stund förrän jag förstod, att han var ute för
att möta henne.
Regnet duggade alltjämt.
Grammofonmusiken från kaféet fortsatte. Man spelade nu en
wienervals. Vi stodo alldeles intill lyktan.
Jag klappade hennes skuldra. Hennes våta
hatt tryckte mot min kind. Hon ryckte upp
sig, och hon log över min axel, medan hon
med ett finger petade på mitt regnfuktiga öra.
— Vad det måste ha varit pinsamt för
honom att stöta på mig i Jennys sällskap,
sade hon. Det låg ingen hånfull triumf
i rösten, bara hennes speciella humor.
— Han väntade på henne vid den här
lyktan, sade jag. Vid vår lykta. Vi pratade
lite. Jag tände hans cigarrett. Jag tyckte bra
om honom.
Hon skrattade till.
— Händer det ofta sånt här, du? Jag
tycker jag har varit med om det förr. Det
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
