Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Hedenvind-Eriksson: Stormor. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV H EDENVIND-ER1KSSON
ständig en människa kunde vara. Och efter
ett år oroade henne icke längre hemlängtan,
hon kände sig nu helt hemma här.
Så gick ytterligare ett år, och tystnaden
kring Volmarsnäs begynte övergå till glömska,
men bröts nu med ens såsom en dimbalk för
plötslig storm. En kväll, när Anna Maria
hämtade mjölk, sporde nämligen
arrendato-rens bedagade mjölk erska henne, vad hennes
osynlige husbonde sysslade med om dagarna.
I sin skuldlöshet berättade hon sanningen som
den var och lade därmed en stor
värdeförsändelse på posten. Dessutom hade hon under
dagen varit hos snickaren, Edman, och beställt
en vagga åt sin blunddocka, vilket också
snart blev kunnigt i bygden och växte inom
kort till ett stort, vidunderligt rykte om
hushållerskan på Volmarsnäs, som lekte med
dockor, medan husbonden spelade femkort
med sig själv, stundom till midnatt.
Men ryktet nådde icke deras öron. Och
hon lekte obekymrad med sin docka, han
satt oberörd vid sin synd och behövde icke
bli störd förrän en dag, då den forne rivalen,
nu kallad rättfärdige Sundberg, steg in till
honom med postillan under armen och grep
sig an med att dragga efter hans stensjäl,
vilken dock tycktes ha sjunkit så djupt att
icke det mäktigaste Guds ord förmådde tränga
ned till den. Först när gamle Blocken slagit
ut sitt sista kort, såg han upp på honom, lyfte
dröjande sin långa överläpp och sade i
sävliga ordalag, att det var bäst han letade sig
hem till sin hustru. Kanske hon just nu ville
dansa med honom ett tag. Så slöt han efter
en paus:
— För jag blir nog rasan, bara när jag
ser skägget ditt.
2.
Så gingo år efter år, och ryktet spann sin
härva om enslingen på Volmarsnäs.
Men en dag insjuknade denne plötsligt, han
var nu över sextio år, och därmed fick
äntligen Anna Maria en levande varelse att
pyssla om. Hon värmde filtar och stoppade
om honom, skelade ned på hans överläpp,
som nu föreföll henne rentav sorgligt lång,
och sporde om han önskade något särskilt
i matväg. Men han bara skakade på sitt stora,
kantiga huvud och såg mot taket som om
han sett en stjärna i evigheten. Då blev hon
förskräckt och linkade ned till arrendatorn,
berättade för denne hur det var ställt och
bad att få låna ett kvarter starkt.
På detta sätt blev det bekant, att den
ryslige syndaren äntligen låg för döden. Och
följande dag anlände ett par avlägsna
släktingar, vilka togo sig friheten stryka genom
rummen och värdera de åldriga sakerna.
Maria skelade efter dem misstänksamt och
kände, hur vreden kokade inom henne, hur
hon med möda förmådde behärska sig. Men
när de slutligen ställde sig hos sjuklingen
och tog till att antasta honom rörande något
de kallade testamente, förmådde hon icke
styra sig längre, utan dängde då sin
klumpfot i golvet framför dem och sporde med en
röst, så gäll och hård som när man slår
samman två grytlock, vilka de voro, som
dristade komma och ofreda hennes sjuke
husbonde. Hennes mun sprutade etter, hennes
ögon bombarderade dem med en fruktansvärd
korseld, hon var outhärdlig att se på.
De flydde, och gubben repade sig så gott
som omedelbart, varpå tiden begynte gå som
vanligt. Och till sist tröttnade åter ryktet på
den gamle syndaren, som inte ens kunde dö,
och han blev småningom alldeles glömd.
Gårdsplanen växte igen av gul mossa, och
endast en smal stig efter den gamla
hushållerskans klumpfot ledde från bron ned på
vägen till kyrkan och handelsboden.
Men så en natt kunde gubben icke somna.
Av någon anledning hade han under kvällen
kommit att tänka på sin ålder och därvid
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
