Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Hedenvind-Eriksson: Stormor. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORMOR
funnit, att han måste ha fyllt åttio år. Alltså
åttio år fyllda, hur många sillar hade han då
ätit upp under sitt liv, det var frågan, och
hur mycket hade han kunnat spara, om han
i stället doppat potatisen i sillake?
Han grubblade och räknade i huvudet, men
förmådde inte lösa problemet och beslöt till
sist att uppsöka kronofogden, som brukade
hjälpa honom med arrendekontrakten, och få
denne att klara den invecklade kalkylen.
Därvid reste han sig för att stiga upp, men fick
nu icke benen över sängbalken och erfor en
dunkel oro, grep då ringklockan från
natt-duksbordet och ringde på hushållerskan, som
snart steg in i sin gröna nattrock, hållande
ett ljus i den ena handen, den andra handen
till skydd bakom ljuslågan och skelade bort
på honom, spörjande vad han önskade. Då
glömde han sina ben och sporde tillbaka, om
hon kunde hjälpa honom räkna ut ett mycket
viktigt tal. Han var nu åttio år. Hur många
sillar hade han då ätit upp i sitt liv?
Hon häpnade och upprepade i tankar:
”Åttio år och hur många sillar?”
— Det var inte lätt, suckade hon, men
satte därvid från sig ljuset, tog så plats på
stolen vid hans huvudgärd och begynte räkna
på fingrarna, om och om igen. Omsider sade
hon tankfullt, seende ned på vänstra handens
lillfinger, där högra handens pekfinger
stannat, att gick man ut från en halv om dagen,
måste han ha ätit upp omkring tjugu tunnor
sill, så otroligt det lät.
Då knäppte han händerna över bröstet, såg
mot taket och utbrast i en åldrigt skälvande
suck:
— Tjugu tunnor — tjugu tunnor sill. Och
ändå har jag aldrig ätit mig mätt — aldrig
mätt en enda gång ...
Hon medgav, att det hade han nog aldrig
gjort, åtminstone inte under den tid hon varit
på Volmarsnäs, stoppade så om honom och
gick in till sig. Men när hon på morgonen
kom med frukost, vägrade han bestämt att
äta. Han komme inte att äta en sill mera.
När han ätit upp tjugu tunnor, tjugu fulla
tunnor, kunde det vara nog.
Nu stod det inte rätt till med honom. Han
brukade eljest vara uppe långt före frukost
och i full fart med sitt spel, inte heller ville
han äta. Hon måste skaffa något medikament
och gick nu för andra gången under sin
tjänstetid ned till arrendatorn att låna ett
kvarter starkt åt sin plötsligt insjuknade
husbonde. Och följande dag kommo åter de
avlägsna släktingarna, nu två böjda gubbar,
i sällskap med två vittnen. Denna gång hade
de själva satt upp nödiga papper och begärde
endast hans namn eller bomärke på dem.
Men han bara lyfte sakta sin överläpp och
suckade till svar på deras anhållan, att han
ätit upp allt. Han hade ätit upp tjugu tunnor
sill i sitt liv och ändå aldrig varit mätt en
enda gång, men tycktes slutligen komma på
tanken, att det ännu var tid tillfredsställa sin
hunger och bad hushållerskan om något
riktigt bastant att bita i. Han önskade något,
vad skulle han säga, riktigt enastående. Jo.
Ville hon vara snäll och ge honom
spaderdamen, den var så lik någon, han sade inte
vem, så skulle hon inte behöva bråka med
mera mat denna dag.
De gamla släktingarna sågo förvånade på
varandra, sedan på de två vittnena och blevo
förskräckta, när hon genast efterkom hans
gruvliga önskan och, vad värre Var, grep sig
an med att mata honom, som man matar en
sjuk. Och likt mulen på en häst, som b judes
något gott, fångade hans långa överläpp den
ena biten av kortet efter den andra, han
tuggade och sväljde. När han så sväljt den
sista tuggan, tackade han henne stilla och
rapade därpå som om han varit övermätt,
riktade sedan sin vassa blick mot de häpna
släktingarna och yttrade nu följande till dem
i så nyktra ordalag som tänkas kunde:
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
