Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Hedenvind-Eriksson: Stormor. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV HEDENVIND.ERIKSSON
— Tag och gå hem, så är ni snäll. För
jag tänker inte dö. Och om så tokigt inträffar
någon gång i framtiden, så skall Anna Maria
Kloo ha allt jag lämnar efter mig, rubb och
stubb som det befinnes vara. Och ni gjorde
klokt som tog med er vittnen. Dom blir nu
mina och Anna Marias vittnen. Och till dom
vill jag bara säga, att nog har jag ätit upp
tjugu tunnor sill. Men blir det fråga om mutor,
så har jag ändå spart så pass att det räcker
bjuda över det era huvudmän kan bjuda.
Härpå vände han sig mot väggen för att
sova på maten, drog så ett djupt andedrag,
varpå det blev tyst, men så underligt tyst
i rummet, som när en klocka plötsligt
stannar. Anna Maria skelade på honom andlöst
lyssnande, men knäppte efter en stund
händerna och viskade andaktsfullt:
— Nu gick han hem. Gud hjälpe att han
fick en frälst själ!
3.
Äntligen hade gamlingen på Volmarsnäs
gått ur tiden. Och hans trogna hustjänarinna
var den enda varelse, som följde hans väldiga
benhög till graven och vände åter hem med
saknad.
Hon ägde nu hela gården. Men ensamheten
i det stora, tomma huset blev henne snart
för tung. Då anställde hon en systerdotter till
sällskap och hjälp att hålla spindlarna borta
och om lördagseftermiddagarna sätta färska
blommor på husbondens grav.
Men en lördag, då hon och systerdottern
voro på väg till kyrkogården, mötte dem
gamle Sundberg, nu böjd och skröplig, på två
käppar. Hans smala ansikte tittade ut ur den
grå skäggkransen, och han såg i dag särskilt
bekymrad ut, men sken upp inför Anna, den
trofasta kvinnan, som vid sextio år blev sin
rike husbondes arvinge. ”Den som hade tur
i livet, behövde varken äga utseende eller
förstånd”, tänkte han men sade med gubb-
sorg i sin åldriga stämma, att hon förtjänat
det för sin trohet. Eljest var allt annat här
i livet så en kunde gråta. Den var lycklig,
som fått gå hem. Ungdomen gick mot
fördärvet och såg lika glad ut för det.
Nu hade hans yngsta dotter, gamla
människan, över trettio år, och hans dotterdotter
kommit hem med var sin unge. Var sin unge,
ingen karl och ingenting att leva av.
Men knappt hade han uttalat dessa ord,
förrän hon tyckte sig höra en avlägsen röst
och lyssnade. Var det ej hennes hädangångne
husbondes dova och kärva stämma, framburen
av minst ett dussin änglar, vilka svävade
omkring henne, väntande på svar till den
gamle borta i det okända fjärran. Hans hus
var nu öde och tomt. Varför lät hon det vara
så tomt, så ödsligt och tomt, medan många
ovälkomna små barn saknade rum?
Hon fick mycket bråttom att taga avsked
av gubben. Och i stället för att gå till
kyrkogården, styrde hon sina steg raka vägen till
de skeppsbrutna flickorna. Stödjande sig på
systerdotterns arm och på käppen i den
andra handen umgicks hon nu med en stor
plan. Och om en timme tågade de tillbaka
hem, systerdottern först, högrest och kraftfull
med en unge på varje arm, gumman linkande
efter på sin käpp, förnöjt leende.
4.
Således var det över åttio år sedan ett barn
sovit på Volmarsnäs, aldrig någonsin en oäkta
unge, nu lågo två sådana i var sin korg där
och stämde stundom upp sina hungerskrin.
Gumman linkade omkring dem och njöt,
men var ändå inte riktigt nöjd. Någon hade
velat stämma ned hennes stolthet över de små
och därför antytt, att de i alla fall inte voro
hennes. Men en dag tog hon sin käpp och
gick till kronofogden att få ett gott råd
i denna angelägenhet, och visade sig då detta
problem inte stort svårare att lösa än sill-
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
