Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Hedenvind-Eriksson: Stormor. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORMOR
problemet hon på sin tid löste åt Lars Anton.
Och inom kort voro ungarna hennes lagliga
adoptivbarn.
Men på Volmarsnäs hade mycket alltid
velat ha mera. Och liksom man där sedan
hundra år samlat ägodelar, begynte hon nu
samla oäkta barn och glömde snart sin döda
husbondes grav liksom blunddockan för de
levande små varelserna. Ryktet kom henne
också till hjälp, och inom icke fullt ett år
hade hon ej mindre än ett dussin
adoptivbarn och sex examinerade sköterskor åt dem.
Vilken märkvärdig kvinna var ej halta
Anna, log nu snickaren Edman bakom sin
hängande mustasch och sköt hyveln över det
doftande träet. Han hade för närvarande fullt
upp med att göra vaggor till Volmarsnäs,
för vaggor skulle det vara. Han gladde sig
åt den stora beställningen och kallade henne
Stormor.
Hon bar också detta namn med heder.
Ungarna fostrades under hennes ledning och
begynte snart kravla omkring på utlagda
fällar. En underlig, spröd kör ljöd nu dagen
lång i den stora salen, som under ett helt
sekel icke tagits i bruk annat än för bröllop,
barndop, middag åt prästen och de rika
faddrarna och gästabud vid någon bemärkelsedag
i släkten.
Nu satt hon i sin länstol och skelade leende
ned på de små, lät stundom höra ett belåtet
skratt och sade därpå följande:
— Vad dom är roliga att se på, dom små
stackarna ...
5.
Och omsider kunde förbigående under
soliga dagar se henne sitta ute i trädgården
och skela efter dem. Än dök ett lingult,
fladdrande hår upp bakom en bärbuske och
försvann. I nästa ögonblick skymtade ett
kolsvart pudelhår bakom en annan buske. Så
flammade där plötsligt ett rött huvud, där
dök ett askblont upp. Där blänkte nakna ben.
där steg .och sjönk en spröd kör. ett glatt sorl,
såsom klang av bjällror och cittersträngar
under svepande vind.
Då satt hon med båda händerna vilande
på käppkryckan framför sig. såg och
skrattade, så hon slutligen måste ta upp näsduken
och torka ögonen, för att sedan ropa till
sköterskorna:
— Tag och snyt lill-Erik! ... Titta efter,
hur det står till med mellan-Erik! Jag tycker
han håller på att tappa byxorna. Och säg till
lill-Karin, att hon kommer hit ett tag! ...
Hjälp mellan-Karin ut ur buskarna! Och så
får inte stor-Karin klättra i äppelträden. Hon
kan riva sönder sina strumpor .. .
På detta sätt förde hon befälet över sin
bataljon adoptivbarn. Och somliga
förbigående sade skrattande, att om volmarssläkten
behövt hundra år för att samla en
förmögenhet, så hade Stormor på knappt hundradelen
av denna tid samlat gården full av oäkta
ungar. Andra nickade däremot allvarligt
menande, att detta var också ett sätt att göra
slut på en stor förmögenhet, medan de gamla,
avlägsna släktingarna mumlade mellan
sammanbitna tänder stygga ord om den sorlande
ungskaran och ruvade på processplaner.
Men snickaren, som nu fått beställning på
en hop sängar till Volmarsnäs, sköt hyveln
över det doftande träet och log bakom sin
hängande, grå mustasch, menande att om det
bara varit gott om sådana som Stormor, skulle
det ha funnits både arbete och glädje i livet.
Hon var lycklig och förtjänade att vara det.
Men när ungarna sovo middag eller somnat
till natten, försjönk hon i tankar, somnade
slutligen även själv och drömde då, hur
gamle Blocken och Vår Herre mumlade
sällsamma ord till varandra, när de sänkte sina
ögon till jorden och sågo denna vackra
barnaskara på Volmarsnäs.
— Vad dom är roliga att se på, dom små
stackarna .. .
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
