Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Samtal med Papini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
SAMTAL MED PAPINI
Florens, medicéernas, Michelangelos och
Dantes stad, lockar och förbryllar främlingen
genom sin blandning av gammal kultur och
blodfullt liv. Venedig äger en finare skönhet,
och särskilt dess arkitektoniska kultur är vida
överlägsen, men staden lever icke längre sitt
eget liv — Venedig saknar en modern kultur,
och Verocchios Colleonistaty blickar ut över
en stad, som långsamt vittrar för
lagunvattnet, som förvandlats från starka
verklighetsmänniskors ädelt smyckade borg till en
tummad turistklenod. Men Florens, som aldrig
lockats av degenererad förfining, som
föraktar arkitekturens gracila linjespel och sätter
sin lit till de väldiga blocken i Palazzo Pitti,
Florens lever. Aldrig har en byggnad
rikligare uttryckt en stads och en kulturs väsen
än Palazzo Vecchio i Florens. Den fyrkantiga,
massiva byggnaden med det virilt kraftiga,
sturskt trotsiga tornet är Florens egen själ.
Andakt, religiositet, dikt, konst, platonska
dialoger — men allt detta på en fast murad
bas av praktiskt förnuft, välavvägda affärer,
listig politik och aldrig sviktande
verklighetssinne. Man ser icke upp mot palatsets murar
utan att minnas den dag, då i varje fönster
dinglade en av de sammansvurna, som nyss
i domen mördat Giuliano och svårt sårat
Lorenzo di Medici. Florens är mannaviljans
stad i Italien.
Jag går de välkända stråken och häpnar
över spänningarna mellan den blida extasen
i Fra Angelicos fresker i San Marco och den
ohyggliga smärtan i Michelangelos
självporträtt i korsnedtagningsgruppen inne i domen.
De smala gatorna klirra av stövlar och
sporrar, och spårvagnar knuffa sig ilsket fram
mellan mörka och hårda renässansmurar. Den
tos-canska dialekten sorlar, rätt som det är, står
jag mitt i en fors av ungdom, som väller ut
från en skola, och jag känner en tvingande lust
att gripa tag i armen på en av de unga svarta
gymnasisterna och fråga honom: ”Unge
flo-rentinare — vem är i dag din stads avgud?
Vem är nu ungdomens diktare i Florens?”
I samma ögonblick slår det mig, att Florens
icke bara är Dantes utan också Giovanni
Papinis stad. På tåget har jag just läst hans
nya bok om Dante, där han stolt förklarar,
att endast en florentinare kan skriva om
”Divina Commedias” diktare. I Florens var
det Papini startade sin berömda tidskrift
”Leonardo”, där han gjorde sig känd under
namnet Gianfalco — var inte själva
redaktionen inhyst just i själva Palazzo Davanzati,
som efter skiftande öden blivit museum och
nu dagligen frekventeras av hundratals
turister? Papini, som skrev boken ”En färdig
man” om sig själv, just i det ögonblick, då
han såg livet på allvar öppnas för sig, som
i snabb följd var hedning och kristen,
demokrat och krigshetsare, modernist och
traditionalist, som startat flera tidskrifter än någon
annan i Italien, som vann hela kristenhetens
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
