Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Samtal med Papini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMTAL MED PAPINI
öra med sin hetsiga, flammande bok om
Kristus, ”Storia di Christo” — om någon
är Florens’ starke man i detta nu, så måste
det vara han. Jag har sett alla bokdiskar
översvämmade av den nya upplagan av hans
samlade skrifter, och hans visionärt blickande
ungdomsbild lyser från omslaget på Alberto
Vivianis nya biografi.
Ja,g griper en telefonkatalog, finner
adressen i en av Florens’ utkanter och står efter en
halvtimmes slingrande färd utanför ett ganska
ordinärt boningshus, bevakat av en väldig
kastanj e.
Jag får vänta i hans bibliotek, och på några
minuter hinner jag bekräfta ett gammalt
intryck: ingenting är denna mångfrestare
främmande. Fransk kritik, spanska mystiker,
italienska teologer förefalla vara speciellt
gynnade; jag fäster mig vid, att de franska ro
jalisterna med Léon Daudet i spetsen äro
särskilt fullständiga och sönderlästa.
Böckerna täcka alla väggar men stå ojämnt,
liksom inboxade av en otålig näve — en
gammal vana kommer mig att mekaniskt snygga
till en särskilt kaotisk rad, då det slår mig,
att Papini med all sannolikhet aldrig skulle
trivas i ett rum med minutiöst ordnade
bokrader. Jag sträcker på mig och boxar åter in
en väldig teologisk lunta, som brakande slår
in i väggen — då han kommer in.
Han är inte så hiskligt ful, som man kunde
tro av de gängse porträtten, där han älskar
att posera som hungrig och rufsig
kannibalhövding. Tvärtom — hans kraftiga och breda
gestalt är vårdad, och ansiktet, präglat av
hårt kuvade passioner, är nästan skönt i sin
äktflorentinska virila intensitet.
I nästa ögonblick sitta vi mittemot varandra
i hans länstolar, och samtalsämnen tryta icke.
Som artig värd bröstar han genast av en känd
kanon: ”Costa Berlink” har han läst och
finner den praktfull. På vilket språk? Franska
— men ändå. Nå, Strindberg, vår svenske
GIOVANNI PAPINI
Efter en teckning av Annigoni (1933).
Papini? Av honom har han läst allt, påstår
han och räknar i svindlande fart upp en rad
titlar — det enda fel jag kan upptäcka, är
att han gör ”Röda rummet” till en
självbiografi. Kanske har han som så många andra
förväxlat den med ”1 röda rummet”. Men nu
har hans ansikte fått färg:
— Ingen italienare skulle kunna skriva
”Gösta Berling”. Vi är överhuvud inga
roman-författare, vi har icke den sortens skapande
fantasi, vi kan aldrig så tåligt underordna
oss själva under ett stoff. Tänk själv efter —
vi har bara e n italiensk roman och det är
den gamla luntan ”1 promessi sposi”. Vafalls
— Italo Svev o? Asch, han var ingen
italienare, transalpinsk halvtysk judeförfattare,
som aldrig slog igenom här hemma, men som
under Proustfeberns dagar upptäcktes av de
klipska herrarna i Paris. Grazia Deledda —
tja, tja, men det är en särskild historia . . .
3. — B. L. M. 7.
X
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
