Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- André Maurois: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN PARIS
Och även hos Marjorie har en förbättring
inträtt efter hennes kris. Hon finner sig
frivilligt i varandet och i kärleken. Hon väntar
en son, i det ögonblick, då Amerika väntar en
ny tingens ordning. Men denna symbolism,
som skulle kunna verka tyngande, blir
acceptabel tack vare Durtains konst.
Är boken en verklig roman? Nej, inte
direkt. Men i likhet med Lawrences ”The
Plumed Serpent”, om vilken Durtains bok
påminner, är den en med levande konst
romantiserad essay, som ger läsaren mycket att
tänka på.
*
”Madame de Krüdeners liv” av Abel
Her-mant är en kvick och satirisk biografi över en
ytterst egendomlig och lustig personlighet,
om vilken hittills föga skrivits. Denna madame
de Krüdener, som var tsar Alexander 1 :s
älskarinna, började sitt liv i Riga. Hon var dotter
till adliga föräldrar, en romantisk och
roma-nesk ung flicka, som helt naturligt skrev i den
stil den tidens Europa hade ärvt efter
Rousseau. Hon gifte sig med ”en gammal
ambassadör”, åtminstone i den bemärkelse man på den
tiden använde ordet ”gammal” (madame de
Krüdener var trettioåtta år). Hon bedrog
honom med en sekreterare, vilket hör till
traditionen beträffande ambassadörer, och om
denna förbindelse skrev hon en roman, vilket
hör till traditionen beträffande
ambassadörfruar.
Senare blev romanförfattarinnan mystiker,
trädde i förbindelse med änglar och
försvarade framför allt en vit ängel (alias
Alexander) mot en svart ängel (alias Napoleon).
Den vita ängeln blev rörd och ägnade madame
de Krüdener en kärlek, som man gärna vill
tänka sig ren, ty hon var på den tiden
femtiotre år, men man har å andra sidan svårt att
våga tro på dess renhet, ty damen i fråga
hade dittills varit avväpnande lätt på foten.
Hur därmed än må ha varit inspekterade hon
med den äran de ryska trupperna på
Champagnes slätter.
Abel Hermant är icke blott en av vår tids
främsta skriftställare, han är även en av de
mest underhållande och mest belästa. Jag har
läst hans bok med oförminskat nöje från
första sidan till den sista.
#
Henry de Montherlant är en säregen och
fängslande författargestalt bland
fyrtioårs-männen. Stor kännare av Tacitus, fostrad och
uppvuxen i katolsk disciplin i en adlig familj
i landsorten gick han ut som soldat år 1914,
for därpå till kolonierna och försvann från
horisonten på tio år. Man skulle mycket väl
kunna kalla honom en fransk Byron. Han
har Byrons romantiska känslighet, kraftfulla
stil och förkärlek för poser. Han är utan
tvivel en av våra goda författare, som
anknyter till den latinska och retoriska
traditionen.
Den roman han nu efter en lång tystnad
skänkt oss — ”Les Célibataires” (Grassel) —
skiljer sig väsentligt från hans föregående
verk. Den är en roande satir, våldsam och
samtidigt munter; den handlar om några
fattiga men stolta och smått löjliga
lantjun-kare. Balzac gjorde på sin tid några utkast
till flera sådana gestalter, och stundom
påminner Montherlants bok (särskilt i de
inledande beskrivningarna) om Balzac. Men
Balzac skulle ha skänkt den en mer
fängslande handling såsom stomme. Hos
Montherlant är det de ypperliga personskildringarna,
som göra hela boken.
Jag tycker om stilen i den. Man har
förebrått denna stil en överdriven familjaritet.
För mig ligger just däri dess tjusning.
Montherlant, som när han så vill, besitter
Chateau-briands eller Barres’ kraft, kan i romanen
tillåta sig lättvindiga, vardagliga
språkvänd
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Aug 21 12:00:30 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-7/0059.html