Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- André Maurois: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRÉ MAUROIS
ningar. Även detta är en berömd fransk
tradition, som man återfinner hos Montaigne,
Saint-Simon och Proust.
*
”Le Combat avec 1’ange” av Jean
Girau-doux (Grasset) är en egendomlig bok, full av
de säregna, något preciösa men ytterst
poetiska kupletter, som Giraudoux roar sig med
att skriva.
Ämnet för romanen är tunt och
svårfatt-ligt, men boken innehåller ett av dessa vackra,
halvt historiska, halvt fantastiska porträtt,
som författaren redan målat i en tidigare bok,
”Bella”. Är det månne Briand han här velat
teckna? Han förnekar detta, och likväl . . .
Vi, läsare, känna igen Briand, och Giraudoux
kommer oss att älska honom. Den scen, däri
den gamle statsmannens död beskrives — en
utomordentligt vacker scen — kunde mycket
väl ha varit en autentisk skildring av Briands
död, även om den nu icke i verkligheten är
det. Och vad betyder det för resten? Denna
dödskamp är gripande. Om verkligheten var
annorlunda, är det den, som hade orätt.
*
I ”Mademoiselle de la Ferté” gav oss
Pierre Benoit för några år sedan en av sina
bästa böcker. Den var sober, gripande och
full av mystik. Mademoiselle de la Ferté
misstänktes, som man minnes, för vissa
böjelser, vilka äro naturliga eftersom de existera,
men vilka moralisterna fördöma. Monsieur
de la Ferté, som vi nu få göra bekantskap
med, bildar pendangen i dubbelbilden.
Handlingen försiggår i Afrika under kriget
år 1914, och den skildrar kampen mellan
tvenne officerare i en gränstrakt, befolkad
av negrer. Den ene officern är tysk, den andre
fransman. Båda äro ädla och storstilade
personligheter. Pierre Benoit älskar och förstår
den typ av handlingens män, som slösa få ord
på sina beslut och som förefalla kyliga och
föraktfulla, medan i själva verket intensiteten
i deras känslor förklarar både kylan och
in-bundenheten. Jag tycker att han i ”Monsieur
de la Ferté” skrivit en av sina mest lyckade
romaner. Atmosfären i Afrikas skogar är
återgiven med få detaljer men på ett oförgätligt
sätt. Stilen är fast och utan utsirningar —
just den rätta stilen för en sådan berättelse
som denna.
Den franska kritiken dryftar för närvarande
ivrigt frågan om romanstilen. Bör en roman
vara välskriven? Att döma av en hel del
artiklar förefaller det som om blott en illa
skriven roman skulle kunna vara
underhållande. Vilken befängd idé! Stendhal skrev
underbart; detta hindrade ej att han var en
framstående romanförfattare. Man drar
ständigt fram Balzac såsom exempel för oss och
påpekar att han skrev illa, men jag delar icke
denna uppfattning. Balzac skrev så gott som
alltid synnerligen väl. Sanningen förefaller
mig vara den att stilen i en välskriven
berättelse bör vara sådan att man inte tänker på
den. Detta är icke liktydigt med att den får
vara dålig eller medelmåttig utan tvärtom att
den måste vara oklanderlig.
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Aug 21 12:00:30 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-7/0060.html
