Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGH WALPOLE
BREV FRÅN LONDON
Jag vill börja detta brev med att genast
säga ifrån, att första halvåret 1934 enligt min
uppfattning har varit det minst givande i
Londons litterära liv som jag kan minnas. De
plågor som under de sista tio åren blivit allt
värre ha aldrig varit mera iögonfallande än
nu. De plågor jag tänker på äro dessa:
1. Utgivandet av fullständigt onödiga
böcker.
2. Recenserandets förfall.
3. Överdrifterna i bokreklamen.
Det var tre stycken. Det finns andra också,
i vilka jag själv är invecklad, till exempel
plågan bokklubbar och systemet att romaner
anmälas av konkurrerande eller vänskapligt
sinnade romanförfattare. Jag vill först tala
om de tre förstnämnda företeelserna.
Jag borde kanske dra mig — fastän jag
inte precis är känd för blyghet — för att tala
om mångfalden av onödiga böcker, om inte
veklagan vore så allmän. Alla människor
beklaga sig utom förläggarna. Jag har många
vänner bland bokförläggarna, och det är min
åsikt, att de på det hela taget äro ett tålmodigt,
frikostigt, ofta självuppoffrande släkte. Men
jag förstår inte, och det gör ingen annan
heller, varför deras nyhetslistor se ut som de
se ut. Tillståndet av betryck i London skulle
lätta med femtio procent om alla förlag (med
undantag för Chatto and Windus. Faber and
Faber och ett eller ett par till) ville skära ned
sina listor till hälften. Om man frågar dem,
svara de, att de måste hålla omsättningen
uppe. Jag förmodar att det ligger så till, att de
av dessa onödiga böcker få sälja till
biblioteken jämnt så mycket att det blir en liten
förtjänst. En framstående bokhandlare i
London sade häromdagen, att all den stolthet, den
glädje och spänning en bokhandlare förr
kunde känna i sitt arbete nu var borta.
Bokhandlarna, som ofta äro passionerade
bokälskare, tjatas halvt ihjjil av förlagens
representanter, som truga på dem värdelösa böcker.
Jag observerade att ”Times Literary
Supplement” anmälde femtio nya romaner härom
veckan. Femtio nya romaner — och då var
det ändå inte på vårsäsongens högsta höjd!
Jag är den sista människa på jorden, som
skulle vilja hindra någon ung
romanförfattare från att göra en anständig entré i världen.
Man har retat mig ofta nog för att jag
uppmuntrar unga författare! Men det är
fullkomligt löjligt att anta, att publiken i tider som
dessa skulle vara hågad att betala sju shilling
och sex pence för en roman av en författare
som de inte veta någonting om. Jag vet, att
det har gjorts fåfänga försök att ge ut
debutromaner till lågt pris, men att det gått på det
sättet beror på att försöken ha gjorts endast
av en förläggare i taget. För att planen skall
lyckas behövs det att åtminstone fyra
betydande förlag på en gång tillkännage, att
romaner av nya författare, såvida de inte äro
av alldeles exceptionell betydelse, i
fortsätt
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
