Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGH WALPOLE
ningen icke komma att åsättas högre pris än
fyra shilling.
För det andra ha vi den svåra och
pinsamma frågan om recenserandets förfall. Att
recensionsväsendets nivå i beklaglig grad har
sjunkit under de sista trettio åren är en
fråga som inte ett ögonblick behöver
diskuteras. Var och en som tvivlar kan gå
tillbaka till gamla lägg av ”Academy”,
”Litera-ture”, ”Saturday Review” och några av
månadstidskrifterna. Recensionernas förfall
beror huvudsakligen på tre omständigheter.
För det första är det genomuselt betalt, för
det andra lamslås recensenterna av mängden
av nya publikationer och för det tredje tycks
den gamla förnämliga typen av
samvetsgranna kritiker — en Saintsbury, en Gosse,
en Traill, en Elton — inte längre existera.
Jag tror inte, att den moderna recensenten
kan vara fullt opartisk, men inte heller att
han har orättvisa, förutfattade meningar.
Varje kritiker måste nödvändigtvis tycka om
ett slag av böcker men inte ett annat. Jag vet
bara en nu verksam ordinarie kritiker som
har systematiskt förutfattade meningar, och
han är ett notoriskt exempel som alla
män-niskor känna till.
Som nummer tre komma överdrifterna i
bokreklamen. Här äro vissa förläggare
uppenbarligen att klandra. En sak borde den
engelska förläggarföreningen omedelbart ta
upp till behandling, och det är förlagens vana
att annonsera flera upplagor — två eller tre
eller fyra — såsom sålda före utgivningen,
samt osäkerheten om vad som verkligen utgör
en upplaga eller ett nytryck. Som det nu är,
är det ingenting som hindrar att en upplaga
inte består av mer än hundra exemplar, och
hur många exemplar han skall trycka första
gången, vet ju varje duglig förlagschef. Att
översvallande rader plockas ut ur i övrigt
medelmåttiga anmälningar och användas i
annonser är ju ett urgammalt bekymmer. Jag
är övertygad om att det har praktiserats ända
sedan Julius Cesars tid.
Vad klagomålen mot bokklubbarna
beträffar måste jag bekänna, att jag efter att i
mer än fem års tid ha varit knuten till en
sådan inte kunnat finna att de äro så farliga.
Om en bokklubb skötes på rätt sätt, hjälper
den unga, intressanta författare till framgång.
I dessa tider, när så många nya böcker
komma så tätt på varandra, är det ingen
nackdel att vissa av de bästa böckerna särskilt
framhållas. Men blir det verkligen de bästa
böckerna? Jag skall inte säga någonting om
min egen klubb, fastän författare som Strong,
Linklater, Hughes, Dorothy Whipple, Philip
Lindsay, Neil Gunn, Cronin verkligen
rättfärdigat valen. Jag vill bara nämna Howard
Springs val för ”Evening Standards”
bokklubb som exempel på att goda resultat kunna
uppnås på detta sätt.
Vad beträffar att romanförfattare recensera
varandra, så är det ingenting nytt. Dickens,
Thackeray, George Eliot, George Moore,
Joseph Conrad, Arnold Bennett, för att ta
några namn från det förflutna, alla
recenserade de sina samtida. Vad en romanförfattare
har att säga om en annan romanförfattare
borde alltid vara intressant, fastän det många
gånger inte är det. Compton Mackenzie tror
jag för närvarande är den ende professionelle
romanförfattaren som regelbundet anmäler
romaner.
Efter denna ganska dystra redogörelse för
litterära företeelser i London måste jag säga
någonting om dem av vårens böcker som
gjort sig bemärkta. Det har inte varit så
många.
På lyrikens område har det inte kommit en
enda bok som väckt något som helst
uppseende. Efter vad jag hört, äro Auden och
Stephen Spender sysselsatta med var sitt
skådespel, vilket gläder mig, ty engelsk teater
har väl aldrig varit i mera skriande behov
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
