Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Gullberg: Parnassus triumphans - Anmälda böcker - Erik Blomberg, Svenska dikter - Anders Österling, Nya valda dikter - Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Valda dikter - Otto Sylwan, Den svenska versen från 1600-talets början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PARNASSUS TRIUMPHANS
Av Tegnér lyftes solsången till ett rent
spiri-tualistiskt plan i ”Skaldens morgonpsalm”,
och det är denna tegnérska tradition som
utmynnar i Heidenstams storslagna nationella
solpsalm ”En dag”.
Naturen, Kärleken och Döden bilda de tre
huvudmotiven i världslyriken. Det kunde vara
givande att undersöka, vilket av de tre som
dominerar i de olika nationallitteraturerna;
exempelvis handlar troligen romansk poesi
företrädesvis om kärleken, indisk om döden.
För Sveriges vidkommande finns ingen
tvekan. Blomberg kan med rätta säga i sitt
företal: ”Naturen själv har hos oss diktat den
vackraste visan.” Kärleken har inte så många
sångare i Norden. Den finaste av dem var
måhända Runeberg, som diktat ”Den enda
stunden”, pärlan inom svensk centrallyrik
överhuvud. Några praktnummer till en
specialantologi kärleksdikter skulle man dock
kunna hämta ur Blombergs antologi: det
berömda fragmentet ur Strindbergs
”Holländarn”, ”Vad skall ditt hår jag likna vid?” och
Österlings ”Jag väntar vid grinden till havet”,
Karlfeldts psalmartade ”1 passionsveckan”
och Lagerkvists ”Vårt enda hem är kärleken”.
Dödstemat utföres däremot med
osedvanligt rik orkestrering i vår poesi; de allra
förnämsta instrumenten engageras efter hand i
den marche funèbre, som Stiernhielm spelar
upp i sin makabert realistiska passage om
livets förgänglighet i ”Herkules”. Så kommer
under sjuttonhundratalet, förgängelselyrikens
blomstringstid — om uttrycket tillåtes —
Bellman. ”Karon i luren tutar” och ”Se,
svarta böljans vita drägg” har Blomberg valt
som exempel på hans speciella art av
begrav-ningsdikter. Ur de komiska och groteska
scenerna stiger den väldigaste poesi:
Bort världsligt regemente!
Världen blir mera bitter.
Stjärnklara firmamente,
mig nu övervälv!
ERIK BLOMBERG
Denna längtan från det världsliga regementet
besjälar romantikens dödsdikter, främst
Wal-lins. Att paradnumret inom hela genren,
”Dödens ängel”, fallit utanför ramen för
Blombergs antologi är mindre värt att beklaga
än att ”Hemsjukan” saknas, en av de djupast
personliga och mest gripande dikterna på
svenskt språk. Poetiskt står den fullt i rang
med Stagnelius’ ”Till förruttnelsen” och
Tegnérs ”Mjältsjukan”. Nittiotalspoesien har att
uppvisa två större visionära
dödslandsfanta-sier, Heidenstams ”Jairi dotter” och Frödings
”Drömmar i Hades”. Och i den moderna
lyriken finns knappast något mera
fascinerande än Edith Södergrans måndikt ”Vad
allting som är dött är underbart” och Birger
Sjöbergs ”... som sker vid sommarvakan ...”;
i den senare sammanfattas de svenska
döds-dikternas innebörd:
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
