Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Gullberg: Parnassus triumphans - Anmälda böcker - Erik Blomberg, Svenska dikter - Anders Österling, Nya valda dikter - Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Valda dikter - Otto Sylwan, Den svenska versen från 1600-talets början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR GULLBERG
ANDERS ÖSTERLING
Stormig på månget sätt — men god är mörka döden,
liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik.
Varje läsare av Erik Blombergs antologi
skall väl sakna åtskilligt som han tycker borde
vara med; men han skall också erkänna att
utgivaren på sin vandring genom tiderna från
femtonhundratalets visdiktare till Harry
Martinson gått fram med en äkta poets slagruta
i sin hand. Det skall alltid komma nya fynd
i dagen på den svenska parnassen, som
rymmer så skiftande landskapstyper och
naturpartier och ändå är en geografisk enhet.
I tecknet Pax och Musa står Anders
Österlings poesi. ”Idyllernas bok” betecknade 1917
i skyttegravarnas, kulsprutornas och
giftgasernas tid en hymn till det av freden välsignade
kulturlandskapet. I kanonernas dån
förstummas musan. Det fredstillstånd som Stiern-
hielm åsyftade i sin dikt, var freden efter
trettioåriga kriget. Österlings ”Nya valda
dikter”, urval ur ”De sju strängarna”, ”Jordens
heder” och ”Tonen från havet”, omspänner
tiden efter världskriget, 1918—1933. Den
Musa som hyllas i dessa dikter är förmer än
en provinsiell sånggudinna; hon har avlagt
sin skånska nationaldräkt och står där som
den västerländska kulturens egen ljusa genius,
krävande skydd och försvar av sin glesnande
tillbedjarskara. Hon uppträder under
växlande namn, men är ändå densamma. I ”De
sju strängarna” kallas hon ”Eurydike”; med
sång måste hon lockas tillbaka från de onda
tiders Hadesvärld i vilken hon nedstigit:
Följeslagerska, vars häl
blev av ormen hatfullt stungen,
mänskosläktets milda själ
bittert saknad och besjungen!
Hon är också den Pallas Athene, som ”Den
nye Paris” ger äpplet, då han rik på
erfarenhet och fylld av ansvarskänsla får göra om
sitt val:
Varhelst det strids i glesa led
för ljus och ordning är din gamman,
och utan dig vi störta samman.
Och i ”Tonen från havet” anropas hon i
inled-ningsdikten slutligen såsom ”Mnemosyne”,
minnets gudinna, som är all konsts och
vetenskaps moder och hela kulturtraditionens
väk-terska:
O Mnemosyne, svik oss ej, du skygga,
låt mänskligheten ej sitt minne mista,
giv oss ditt bistånd att bland spillror bygga
ett ädelmodets altare, det sista!
Det är påfallande i hur hög grad
Österlings senare sånger handla om sången själv.
Samlingarna ”De sju strängarna” och ”Tonen
från havet” bära redan talande titlar. I den
förra heter en dikt ”Sången”; och i
”Psalmo-dikon” är det en ensam torpares spel som
ger tillvaron mening och uppehåller kontak-
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
