Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Bertrand de Jouvenel, La crise du capita-lisme américain, anmäld av Åke Thulstrup - Abel Bonnard, Vänskapens konst; Ernest Dimnet, Konsten att leva; Olga Knopf, Konsten att vara kvinna; Havelock Ellis, Tankar om kärlek och dygd; Ebba Theorin-Kolare, Kvinnan och det lyckliga livet, anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
därför heller aldrig förmår påverka
utvecklingen. Den ”revolution”, som har kommit,
har varit av instinktiv art, en sorts spontan
reaktion mot en ordning, som hotade att
upplösa sig i kaos. Förklaringen till att vad som
har skett har kunnat ske söker författaren i
Roosevelts förmåga att skapa en ny
”nationell mentalitet, en medborgaranda, som har
sprängt de lokala gränserna” — och även de
i Förenta staterna för övrigt så vagt kända
klassmotsättningarna. Åke Thulstrup
Levnadskonst
Abel Bonnard: Vänskapens konst. Natur
och Kultur. 3: 75.
Ernest Dimnet: Konsten att leva. Natur
och Kultur. 5: —.
Olga Knopf: Konsten att vara kvinna.
Natur och Kultur. 5: 75.
Havelock Ellis: T ankar om kärlek och
dygd. Natur och Kultur. 5: 75.
Ebba Theorin-Kolare: Kvinnan och
det lyckliga livet. Bonniers. 5: 25.
Barnen uti skolan gerna gå,
där till mången vänlig vishetslära
deras späda hjertan lyssna få.
Sina Lärare de tacksamt ära,
när i deras Dygders spår de gå ...
Läseboksvers. 1830-talet.
I en uppländsk enbacke av den sträva
sorten, skulpterad i forna tider av
konstnärligt ursprungliga men i formproblemen
oövade jättar, läser jag med sträng inre
koncentration franske akademikern Abel
Bon-nards traktat om vänskap. Djupt medveten
om stenblockens primitiva linjer och de
sjudande vårfärgerna runtomkring, fängslas jag
ändå helt av den abstrakte författarens
subtila distinktioner. Kontrasten — som
onekligen är ganska bjärt — framkallar en
dragning i mungiporna, men i leendet ingår också
beundran för vad jag läser och välbehag, ty
i den äktfranska förmågan att handskas med
det andliga och abstrakta utan störande och
avledande materiella bilder finns det något
rent, förnämt och redbart som är värt
beundran. Trots enbuskarna och trots att vänskap
efter författarens bestämningar och
inskränkningar, kurvor och glidflykter till sist
framstår i abstrakt skönhet som en aristokratisk
konst eller dygd som under de högsta och
mest förfinade kulturskedena är förbehållen
män, och endast eliten av män, så inger mig
författaren ingen mindervärdighetskänsla, inte
den ringaste, varken i form av nedstämning
eller irritation. Snarare inbjuder han till en
tyst dialog — något som för mig är ett sä.kert
tecken på en boks värde — och mellan oss
uppstår redan från början en dämpad, lätt
gestikulerande konversation (vars svårigheter
i fråga om språket behagligt undanröjas av
Dagmar Hård af Segerstads stilsäkra
översättning). Det är med igenkännande
tillfredsställelse och liksom preparerad i förväg med
sympati jag följer författarens preciösa men
alltid vackra och djuptänkta framställning av
en konst för hjärtat och förnuftet. I
bakgrunden skymtar obestämt några gamla volymer
med ideal i fråga om samvaro och
konversation som sträcker sina spiror ovan molnen.
Men under läsningens gång får jag inte grepp
om något enda svenskt verk som psykologiskt
skildrar olika sidor av vänskap, varken lugn
och mogen eller ungdomligt stormande eller
något så ingripande som det djupa,
befruktande mötet med en överlägsen, i vilket man
dyker ned och går till botten för att sedan
kämpa sig upp, till ytan, till frihet, med något
kvar som vinst som aldrig, aldrig
försvinner. — I femte kapitlet gör författaren en
exkurs i dialogform om kvinnor och vänskap
och vänskap mellan kvinnor och män. Den
innehåller skicklig och subtil fäktkonst och
präglas starkt av författarens moraliska
uppdelning i ”högt” och ”lågt”, av hans dolda,
snäva förakt för viktiga livsområden. Här
känner man enbuskmiljöns överlägsenhet. —
Men det bästa i ”Vänskapens konst” och det
som hela tiden böjer sinnet inåt till
uppmärksam koncentration är sökandet som oroligt
speglas och reflekteras i den, ”detta hemliga,
allvarliga och alltid naiva sökande” efter det
bästa i en mänsklig förbindelse, ty ”förnuftet
har icke kunnat förneka existensen av ett fåtal
varelser, fristående från alla de övriga och så
förnäma, överlägsna och intagande, stundom
förenande alla dessa egenskaper, att livet får
en mening först genom dem”. — ”Hela livets
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
