Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Abel Bonnard, Vänskapens konst; Ernest Dimnet, Konsten att leva; Olga Knopf, Konsten att vara kvinna; Havelock Ellis, Tankar om kärlek och dygd; Ebba Theorin-Kolare, Kvinnan och det lyckliga livet, anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
drama ligger i vårt sökande efter människor;
det är ivrigare i kärlek och mer
uppmärksamt i vänskap.” — Allting i ”Vänskapens
konst” är utsökt och slipat, och inte sällan
vill man bryta loss stycken ur sammanhanget
och betrakta deras lyster.
-54-
Abbé Ernest Dimnet skiljer i sin bok
”Konsten att leva” också bestämt och tydligt
mellan det högre och det lägre livsplanet,
källarvåningen och den fina övervåningen.
Några skarpa distinktioner utmärker annars
inte hans bok som består av blitt leende,
ordrika samtal med läsaren. 1 förbigående talar
han om människor som genom ständiga
tankeövningar blivit så andligt rörliga att
deras själ och tankeliv liksom förlorat sin
egen substans; de äro mjuka som vax och
”se med vemod tillbaka till de tider, då deras
själsliv var mera motspänstigt och mindre
fogligt”. Abbén karakteriserar därmed i viss
mån sin egen utflytande och översvämmande
stil Men det är sådana rörliga, belästa och
mottagliga människor som vid middagsbordet
delar ut bilder och tänkespråk och som, när
de författar avhandlingar, gömmer det bästa
i parenteser och bisatser. Till denna
människotyp hör abbé Dimnet. Är till exempel
inte detta en lustig iakttagelse, lustig genom
sin absoluta obestridlighet och tydligen giltig
över en hel kontinent: ”Den stora massan ser
ned på ’konstnärernas tvetydiga släkte’. De
hysa respekt för läkare, vilkas studietid
sällan präglats av särskild moralisk stränghet,
men de hysa ingen vördnad för konstnärerna.
Det finns egendomliga nyanser i deras
misstro till den konstnärliga moralen: de äro
mera på sin vakt mot målare än mot
skulptörer, de misstro författarna mindre än
musikerna, och de anse arkitekterna som sina
jämlikar.”
Abbé Dimnet riktar samtalen företrädesvis
till sina vänner amerikanarna, unga, ideellt
påverkbara, en smula ohyvlade och
högljudda människor. Han portionerar ut sin
gamla kulturs prövade vishet i praktiska råd.
Det finns åtskilligt värdefullt att läsa om
kontemplation, koncentration, ensamhet, sättet
att skärpa sina inre bilders tydlighet, det sista
väl en kärnpunkt i alla andliga övningars
teknik. Undervisningen präglas genomgående
av optimism och tro på människans förmåga
att träna, öva och bilda sig själv. Abbé
Dimnet anser bland annat att man genom att
föra anteckningar över sina fel — till
exempel: ”1 går pratade jag hela tiden bara om
mig själv” — så småningom kan få bukt med
själva felet. Detta torde vara mindre otroligt
än det låter. Recensenten som genom årslånga
akademiska studier över fåfängans yttringar —
på sig själv, och i någon mån på
omgivningen — uppnått en viss säkerhet i diagnosen
har på sistone börjat luta åt den optimistiska
åsikten; själva oarten kan inför en ihärdig
observation upplösa sig i sina beståndsdelar
och förintas. — ”Konsten att leva” är inte
på minsta vis någon spännande bok, men den
har gröna, skuggrika och behagliga ställen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
