Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Löfgren: Vackra liv. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LÖFGREN
VACKRA L I i
Vågen var kanske litet större än de andra.
Man lade märke till den, när den kom grön
och tung som en lång björnram, högt lyft
till slag. Så bröts den i skum och föll
samman, det blev hårt sug, när den sjönk
tillbaka. Någon hade gått för långt ut och fick
svårt att klara sig. Det blev en stunds oro
på stranden. Bara på ett kort stycke, några
tiotal mänskor bland flera tusen, som lågo
där nere i eftermiddagssolen. Det blev en
parentes på några minuter. Sedan hade man
annat att tänka på.
Jonas, strandvakten, spådde väder, han
hade förutsagt stormen. Han hade känt den
i sin onda axel och för resten sett en del
”märken”. Han hade också förutsagt när den
skulle sluta. Därför visste alla badgästerna,
att kvällen skulle bli lugn. När det klarnade
litet drogo de sig ner mot stranden.
Hotell Vallers gäster höllo sig litet för sig
själva. De voro inte många, men de hade
anseende. Jonas vårdade sig främst om dem.
Hotellets korgstolar stodo där stranden var
bred och väl skyddad. Höga klitter ramade
in området. Några meter bort vidtog den
sträcka, som var öppen för den stora
publiken: de mindre hotellens gäster och folk från
trakten som cyklade ner för att bada. De lågo
där med sina matsäckskorgar. Ibland sågo de
hur Jonas bar någon bricka till
strandkorgarnas gäster.
Molntäcket drev undan. Ensamma flak
ströko ännu förbi solen, som började värma.
Vinden hade nästan slutat att blåsa, men
dyningen gick hög. Jonas sa ifrån, att man
måste hålla sig på mycket grunt vatten. De
flesta lågo kvar i klitterna och nöjde sig med
att solbada. Luften var skön, och det skulle
komma lugnare dagar.
Kanslirådet Vallmarks cigarr slocknade
flera gånger. Middagsposten hade nyss
kommit, och i tidningen hade han sett en notis
om Sjöbergs utnämning till statssekreterare.
Sjöberg var yngre och ingen förmåga att tala
om. Vallmark märkte att kaffet var svagt
och meddelade Jonas sin iakttagelse. Jonas
bugade. Kanslirådinnan ropade på påtår.
Dottern, Irene, hade brett ut sin badkappa
närmare vattnet. Hon exponerade sin
baddräkt och sin tunna figur för solen och
vinden, i brist på andra åskådare. Händerna höll
hon bakom huvudet. Över vågorna såg hon
röken av en ångare långt bort.
”Allting är så stilla’.’, tänkte hon.
”Ingenting händer. Allt är så ohyggligt välordnat.”
Hon undrade om det skulle finnas några
mänskor som det var lönt att tala med vid
dansen nästa kväll, någon man som inte
tröttnat på de slanka linjerna. Gräset vaggade på
en dyn invid henne, vid horisonten löstes den
avlägsna röken från någon ångare långsamt
upp i dunst och intet.
Bortom en driva av sand, just där den
allmänna badplatsen började, låg Erik
Anders
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
