Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Löfgren: Vackra liv. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VACKRA LIV
son med ansiktet mot marken. Han lyssnade
till bränningen och slet i ett strå, vars kant
skar honom i handen. Han visste att hans
tillfälle var kommet. Nu kunde det ske helt tyst,
det som borde göras. Han kunde gå ut, till
synes oförsiktigt, sugas med av bränningen
och bli borta. Ingen kunde veta något, ingen
kunde säga något med säkerhet. Det var han
skyldig dem, några stycken som höllo av
honom. Hans kropp var trött i solen och han
lyssnade till bruset som till en högtidlig
musik.
Röster grälade ett stycke bort. Han kände
en lätt avund mot folk som hade något att
gräla om. Ett ögonblick lyfte han huvudet
och såg åt det håll varifrån ljuden kommo.
En familj med matsäckskorg, ett par
ungdomar. De skulle alltså bli — nå —
ögonvittnen. Ännu fick solen lysa en stund, lysa
även för honom.
Vid sin matsäckskorg sade kamrer Nybom
och hans maka sanningar till varandra om sin
son. De gåvo varandra skulden för att han
befann sig i den håglösa åldern. Kamrer
Nybom var övertygad om att hustruns intresse
för sällskapsliv förvekligade sonen. Modern
ansåg att faderns passion för friluftsliv
överansträngde sonen. Hon ville göra honom till
en vältrimmad tjänsteman, diplomat var för
resten hennes uttryck. Faderns ideal var en
organisatör, en initiativmänniska. Det grämde
dem båda att se föremålet för sina omsorger
lufsa på stranden som en yrvaken valp.
Därför blevo deras röster gälla.
Dottern Maj var äldre än sonen, hon lät
ingen bestämma över sig. När hon lyssnade
till föräldrarnas träta, undrade hon som ofta
förut, om hon inte vid sitt inträde i livet gjort
ett misstag, ett olycksdigert val. De voro
ingen god språngbräda för en ung flicka
dessa halvgamla mänskor, oeniga, socialt
osäkra, utan vida vyer.
Hon arbetade i en bank, det gjorde många.
Men det fanns de bland hennes kamrater
som seglade utan tyngande barlast, det fanns
några som hade förlig vind i seglen. De visste
att föra sig och att aldrig bli förbluffade. För
dem lågo alla möjligheter öppna. De unga
männen i ljusa kläder, med avvägd
nonchalans i hållningen, veko inte undan för dem.
De bodde på Hotell Valler och kände sig
hemma på dansaftnarna där. Själv var hon
tillfällig på något sätt. Oväsentlig. Hon hade
fått en dålig start.
Medan hon tänkte detta, såg hon Mannen
närma sig över stranden, mannen som hon
visste skulle komma en gång. Hans lugna
ögon dröjde vid grupperna av badgäster, när
han gick förbi. Hon höjde axlarna och sjönk
djupare in med höfterna i badkappan. När
hon mötte hans blick, såg hon hastigt bort,
hon tänkte lugnande: ”Jag vet att jag är
vacker.”
Och Martin Berg tänkte något liknande,
när han lät blicken följa hennes linjer. Han
tänkte det helt flyktigt, som man tänker ”det
blir lugnt i kväll” eller ”båten kommer i
morgon”. Objektivt, konstaterande. Han såg litet
längre fram en man som låg framstupa med
armarna sträckta över sanden. ”En
romantiker”, tänkte han, ”en patetisk figur.” Så
märkte han, att han var framme vid hotell
Vallers strandbit. Han ställde en av stolarna
till rätta. Ännu var han inte säker på, om han
skulle bry sig om att bada.
— Vem är den där unge mannen? sa
kanslirådinnan. Jag tycker jag har sett honom
någonstans.
— Det har du alldeles säkert, i det här
landet har man sett alla mänskor nån gång.
Men jag kan inte hålla reda på alla. Du kan
ju fråga Jonas.
— Han ser nästan väl säker ut, jag hoppas
han inte lägger an på Irene.
— Du vet ju inte ens om han kommer att
stanna.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
