Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Löfgren: Vackra liv. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LÖFGREN
— Mej, men om ...
— Jag skulle verkligen i ditt ställe inte
bry mig om att konstruera några bekymmer
åt mig. Och Irene, vet du ...
— Jaa, just — man vet aldrig nuförtiden.
Står det något i tidningen?
— Ingenting särskilt.
— Jag kan få den ändå. Men vad skriker
dom så för? — Kanslirådinnan ryste.
— Jag har inte satt barn till världen, för
att du ska få förstöra dom hur du vill, sa fru
Nybom. Att skicka bort Leif nu när han
behöver vila och vänja sig att vara med
folk...
— Och jag kostar inte på honom
uppfostran för att han ska bli en mes. Vad hans
ankomst till världen beträffar ...
— Försök inte vara kvick nu, är du snäll!
Leif hade funnit en plats, där han ostörd
kunde öva sig i rökning. Han hostade litet
och tänkte på en kaninfarm som han skulle
starta med ett par kamrater till hösten.
Föräldrarna hade han på betryggande avstånd.
— Om du gav honom mera frihet, sa
kamrer Nybom.
”Vad de är odrägliga”, tänkte Maj, dottern.
”Jag blir galen.”
Hon svepte badkappan om sig och drev
bort över stranden.
Erik Andersson lyfte huvudet, när han
hörde stegen.
Han tänkte: ”Hennes liv måste vara vackert.
Hon blir säkert lycklig.”
Så reste han sig och började gå mot vattnet.
Några damer och barn plaskade där under
Jonas’ farbroderliga uppsikt.
Han såg kusten kröka sig långt i norr med
brun fabriksrök framför några ekdungar.
I söder höjde den sig i ett par klintar, bakom
honom fanns slätten innanför tallskogen.
Alltsammans var sådant som han sett det, när
han var här som barn, endast återkomsten
hade han tänkt sig annorlunda. Ingenting
kunde ändras. Han fick inte dröja nu.
Det var det här sista besöket av hustruns
advokat — nå, inget ont om honom! En
ovanligt hygglig själ, som nog inte gjort något för
att spetsa till situationen. Men nu sist hade
det inte funnits någon utväg. Hemskillnaden
gå tillbaka — absolut inte. —
Avdelningschefen kände ju sin fru — han hade sagt
avdelningschefen, fast det var ett halvt år
sedan. Det var kanske i sin ordning. Men han
hade inte kunnat gå med på någon ändring.
En hustru hör ju liksom samman med en
viss social miljö. Det är på ungefär samma
sätt som med en villa eller en bil av en viss
modell. Går det bakåt med affärerna, får man
göra sig av med den. Ett halvår utan arbete
hade gjort Erik Andersson villig att ta emot
en plats, som skulle ge honom mindre än
hälften av den inkomst han haft förr. På
sådana villkor får man inte tillbaka en
hustru. Så hade han beslutat sig för att sätta
punkt. Diskret, så att inte föräldrarna behövde
veta något. Han gick ut i vattnet och lyssnade
med en nick till Jonas’ förmaningar. Han
hade minst femtio meter att gå, innan vattnet
nådde honom till knäna. På de grunda
bankarna vid stranden var det ett gny av barnens
lek. Vågorna brötos mot en revel längre ut.
Maj Nybom såg närmare på mannen som
satt sig i korgstolen. Hon gick fram och sa:
— Säg, är inte ni från Stockholm?
— Jo, vi har bestämt setts. Han reste sig
och tog ett steg mot henne. Var det inte för
något år sen hos Brinks?
— Jo, det tror jag nästan. Hon hade ingen
aning om några Brinks.
— Förlåt, men jag glömmer så lätt.
Doktor Berg.
— Jag också. Fröken Nybom. Det är ju
lustigt så här, ni måtte ha kommit i morse.
— Med båten. Och ni?
— Jag är urgammal här, tre veckor. Och
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
