Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Löfgren: Vackra liv. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VACKRA LIV
inga bekanta. Ni kommer väl till dansen
i kväll?
— På Vallers?
— Ja visst.
— Ja, om ni...
Bekantskapen var formerad.
”Det är praktiskt det där”, tänkte Irene
Vallmark ironiskt. Hon hade följt dem med
ögonen. ”Att ta initiativet själv och lägga
beslag på karlen — förfärligt praktiskt.” Hon
lyfte på ögonbrynen. Irenes uppfostran
förbjöd henne erkänna, att det nästan alltid är
kvinnan som tar initiativet.
Hon blev liggande på rygg och lyssnade
till ljuden från havet. Överst låg ett ljust och
glättigt sorl från de små vågor som skvalpade
inne vid stranden. Där bakom kom ett dovare
brus från de inre bankarnas svall. Och längst
nere, som en tung och mörk bas, hördes dånet
från de yttre reven, där dyningarna bröto.
Det steg och sjönk med nästan jämna
mellanrum. Irene höll isär det från de andra ljuden,
räknade dyningarna, tyckte sig vaggad av den
långsamma rytmen. Dånet blev rytande en
gång, en våg tycktes ha varit större än de
andra. Strax efteråt började man ropa
omkring henne på stranden.
Hon reste sig och skymtade ett huvud
utanför bränningen. Sedan glömde hon sin
trötthet några minuter.
Jonas var på väg med en räddningslina
sammanrullad över armen. Han höll sig i ett
tåg som löpte på några pålar och var avsett
till stöd för de badande. Några yngre herrar
följde honom. Runtomkring på klitterna reste
sig folk. En pojke kom springande.
Lugnt och liksom oavsiktligt hade Erik
Andersson gått utåt. Han var nästan framme
vid bränningen, då en våg reste sig som ett
berg. Den vräkte ner över honom, och han
tänkte: ”Nu behöver jag inte fundera. Nu är
det i ordning.” Han kände botten mot sin
sida, slets sedan utåt. Att inte behöva kämpa
mot de övermäktiga vattenmassorna, att driva
med lemmarna i vila långt borta från allt
beredde honom ett slags njutning. Vattnet
blev grönsvart och av gammal vana höll han
andan tills någon ny våg lyfte upp honom.
”Jag får inte driva in”, tänkte han och tog
några simtag. Dyningen som bröt gjorde hans
armar ömma. Solen sken, han lät sig sjunka
igen och såg dess strålar genom vattnet.
Nästa gång han dök upp kom ett rep
flygande och slog ner ett stycke bort. Han hörde
rop på avstånd, tänkte: ”Nu borde det vara
färdigt” — sjönk.
När vattnet kring honom blev mörkare
grönt och det blev svårt att hålla andan,
mindes han inte längre sin hustru eller sin
plats, knappt sina föräldrar. Han mindes en
brädstump som drivit i land vid samma plats
tjugu år tidigare, soldagen efter en storm. Det
var en spillra efter något fartyg. Fadern hade
skurit en båt ur den. Han mindes hur den
legat mitt inne i en skumkudde och vaggat.
Ljuset hade spelat över den, det var en
sommardag — som nu — bara inte så mörkt.
Han kom sedan bara ihåg, att han sett ett
ansikte på en vågkam, ett ansikte med ivern
och målmedvetenheten hos en terrier. Någon
hade gripit honom om livet.
När Leif Nybom med hjälp av Jonas’ lina
fått den drunknande i land, såg han sin
moder närma sig. Han smet undan i
strandskogen.
Kanslirådet, som äntligen fått eld på sin
cigarr, kom fram till gruppen kring den
medvetslöse.
— Håll honom med huvudet nedåt en stund!
sade han. Så rinner vattnet ur lungorna. Han
talade med Statens myndighet. Jonas såg inte
upp. Han visste bäst själv vad som borde
göras.
Fru Nybom nådde fram, upphetsad och
litet andfådd.
— Ni borde veta att se till folk bättre, så
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
