Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Löfgren: Vackra liv. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LÖFGREN
att inte sånt här händer. Och att vuxna karlar
låter en liten pojke ...
— Vi kan inte hålla alla i ledband, risken
tar de själva. Och om frun visste vad det vill
säga ...
Jonas var inte fullt så hövlig som vanligt,
han höll på med konstgjord andning.
— Det är just det jag vet. Men om
direktionen får veta . .. Hon hejdade sig vid ett
snörvlande ljud från föremålet för
behandlingen.
— Såg ni när han gick ut? sa Martin Berg.
Jag tror inte han blir vidare trakterad av att
livas opp igen.
Maj Nybom, som i distraktion lutat sig
mot honom, drog sig åt sidan.
-— Menar ni verkligen ...
— Tja, jag skulle nästan tro .. .
Några kringstående sågo häpet på honom
och han tystnade. Nu hördes tydliga andetag;
kamrer Nybom kom springande med en
fältflaska. Andra återvände till sina badkappor.
— Jag vill inte se honom vakna upp, när
ni har sagt så där. Kan vi inte gå!
Doktor Berg och fröken Nybom drogo sig
mot restaurangen. Maj tänkte bittert: ”Jag
får aldrig in den rätta tonen. Tänk om jag
hade kunnat svara något giftigt eller kvickt,
något cyniskt, när han kom med sin antydan!”
Men Irene Vallmark, som också stått invid
och hört, blev kvar i närheten på stranden.
Då och då fångade hon i en glimt vad som
försiggick: såg ett blåaktigt ansikte få liv
igen, såg Jonas bli ensam med sin patient och
till slut också lämna honom. Luften var stilla
och doftade av tång. Hon undrade om det låg
någon sanning bakom en likgiltigt framkastad
iakttagelse.
Jonas kom tillbaka med en filt och vände
sig till henne:
— Inte vill väl fröken hålla ett öga på
honom en stund? Han kommer sig nog själv,
men jag kan inte bli här hela tiden.
Hon blev stående ett stycke från den
vilande. När han rörde sig med ett kast på
huvudet, gick hon närmare.
— Hur känner ni er nu?
Hans blick när han såg på henne var
mycket främmande.
— Sisådär. Jag tror jag kommer att känna
mig utmärkt bra om en stund. Rösten var litet
skrovlig.
”Det var fel”, tänkte hon. ”Det är bara jag
som är trött och tycker att livet inte har
någon mening.” Hon strök sina tunna armar
under badrocken och huttrade litet. Hennes
fader hade funnit det bäst att ge luft åt sitt
missnöje, hon hörde honom tala med hustrun
om befordringsprinciper.
Längre bort på stranden satt fru Nybom
ensam, värdig i hållningen och förgrämd.
Mannen hade gått in i strandskogen för att
leta rätt på sin pojke och ta hand om honom.
På restaurangens veranda gav Martin Berg
recept på en cocktail, som fröken Nybom
skulle avsmaka.
Och Erik Anderssoh, som var ensam igen,
låg och såg på ett moln som seglade högt
uppe. Det liknade skummet vid stranden efter,
en storm, mera vitt bara, mera luftigt
svävande. Han frös litet än, men filten värmde.
Han kände en förlägen, halvt skamsen lycka.
Han lyssnade till rösterna, till bränningen,
till sin egen puls, andades luften djupt och
strök med handen mot den sträva filten.
Molnets vithet, blodets värme, luftens doft av
tång — med alla sinnen drack han detta liv,
som han nyss hade velat mista. Knappast
visste han riktigt vad som hänt sen dess och
som gjort att allt var annorlunda.
”Vackra liv”, tänkte han, ”vackra liv! Det
driver en spillra genom skummet ibland. Med
tålamod kan man tälja något av den.”
Han var förbryllad själv av den snabba
förändringen och tänkte: ”Att man ska behöva
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
