Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Livsdyrkan och ny puritanism. Harry Martinson och Örnulf Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
Om Martinsons rent litterära egenskaper
behöver här icke ordas, men jag kan icke
förbigå hans stilistiska insats, därför att
denna så intimt sammanhänger med hans
ursprunglighet och därför hör med till bilden
av hans personlighet. Martinsons stil torde
kunna betecknas som den första rent
revolutionerande i vår litteratur efter Strindbergs,
och möjligt är, att den kommer att få en lika
stor betydelse. Denne unge, självbildade
sjöman skriver ett språk, som kommer även den
uttrycksfullaste akademiska stil att verka
paragrafspråk, det rymmer en rikedom på
friska sensationer och fräscha associationer,
som ingen annan svensk diktares. Harry
Martinson stod en gång på denna tidskrifts
redaktion, dit just en artikel av Artur Lundkvist
anlände. Den hette ”Tanganjika-brev”.
— Tan-gan-jika, halvsjöng Martinson. Det
är hela Afrika: en antilopsena spänd över ett
buffelhorn .. .
Infallet är typiskt för hans friska
förhållande till språkets klanger och tonvärden.
I själva verket arbetar hans ytterst känsliga
associationsmekanism med en snabbhet, som
mer akademiska skribenter och
litteraturvänner ha svårt att följa — därför verkade han
i början maniererad och sökt. I själva verket
arbetar Martinson i ett slags extas, och det
finns i hans prosaböcker icke ett infall, icke
en bild, icke en association, som icke infunnit
sig med blixtlik snabbhet och utan
ansträngning eller sökande. Har man en gång vant sig
vid denna beundransvärda stil med dess
katt-likt snabba kast och susande anknytningar,
har man svårt att arbeta sig igenom en
litterär normalprosa som exempelvis Waldemar
Hammenhögs.1
1 Ett exempel på Martinsons stilistiska
tjuvpojks-lynne må anföras. Lägg märke till åskådligheten,
snabbheten och humorn i detta strålande infall:
”Rostrum: under forntiden fartygets snabel —
motsvarande senare tiders bogspröt — var en
ornamen-terad uppsvängning av förstammen, hade formen av
Martinson saknar litterär och intellektuell
skolning — därför har hans möte med det
levande språket kunnat bli så friskt och
kunnat ge ett så rikt utbyte. Hans förhållande
till livet och samhället har samma karaktär.
Han har aldrig varit med om den långsamma,
sinnen och reflexion förslappande inkapsling
i ett redan existerande socialt och
intellektuellt system, som är bildningens baksida.
Han har som ”nomad” genomvandrat
världen, innan han läste om den i böcker, och
han har seglat på all världens hav, låt vara
som eldare. Det har rätt nyligen utkommit
en intressant samling, kallad ”Ansikten”, där
ett antal svenska litterära autodidakter
berättat om sin bildningskamp; det är en både
rörande och imponerande skrift. Men mot de
övriga bidragsgivarnas — oftast befogade —
lamentationer över svårigheten att förskaffa
sig bildning och böcker, bryter Martinsons
lilla blygsamma bidrag vackert av. Han
känner ingen bitterhet, han vredgas icke över sitt
ursprungliga kulturella handikap, han finner,
att livet har varit rikt och underbart, och hans
skildring av sina första poetiska försök är
oändligt rörande: man läste Kipling, ville
rysligt gärna kunna göra något lika bra:
”1 sjömanshusets förhyrningsrum satt man
vid värmeledningen och knåpade lite vers,
helt enkelt...”
Martinson är ”arbetarförfattare” men
knappast i den i Sverige gängse betydelsen: han
hyser inga sociala hatkänslor och är
ointresserad av andra reformer än sjömanslivets.
Men han har levat bland jordens,
prärier-nas, stäppernas, bakgatornas och hamnarnas
primitiva människor och älskar dem. Han
tror på godheten och livskärleken hos jordens
en krökt delfin eller ett fantastiskt horn. Romarna
avkapade rostra på alla skepp de rövade.
Talar-tribunerna på Forum voro prydda med dylika troféer.
Man föreställe sig scenen: med händerna stödda mot
salta fartygssnablar talade grovkäkade romerska
landkrabbor till folket...”
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
