Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Livsdyrkan och ny puritanism. Harry Martinson och Örnulf Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
ÖRNULF TIGERSTEDT
givetvis ingenting gemensamt. På samma sätt
som på den politiska världsarenan
kommunismen i dessa dagar kämpar en fruktansvärd
kamp med nazismen, har på den lilla, relativt
fredliga och mycket betydelselösa skådeplats,
som den svenska dikten och diskussionen
erbjuder, primitivismens människoideal under
de senare åren plötsligt konfronterats med ett
nypuritanskt ideal, som onekligen har en viss
släktskap med nazismens. Man kunde peka
på flera unga diktare, som klart bekämpa
den primitivistiska livstron och som i sin dikt
resa ett kulturens och humanismens 1
"nödvärn” — för att citera namnet på en
diktsamling av Karl Gustaf Hildebrand. Den
mognaste och mest betydande av dessa
nypuritanska diktare är — som naturligt — en
finländare, den svenske diktaren, essayisten
och vältalaren Örnulf Tigerstedt, som i år
presenterats för svensk ungdom i Stockholm
och gjort ett synnerligen starkt intryck.
De böcker av honom, som närmast kunna
komma i fråga från vår synpunkt, äro hans
diktsamling ”De heliga vägarna” samt den
i år utsända essaysamlingen ”Skott i
överkant”.
Martinson dyrkar den fruktbara freden, och
hans sinne har ingen plats för aggressioner
och hat. Tigerstedt har tillägnat sin
diktsamling ”vapenbrodern och vännen” Bertel
Gripenberg, och han har själv deltagit i det
finska frihetskriget. Hans stolta och virila
bildspråk — med rullande ståltärningar som
älsklingssymbol — tecknar utan uppblåst
patos Finlands nationella ära. Ur fjärran
ljuda som förtonande silverklanger
trumpetsignaler från borttågande kolonner, och det
fattiga hemlandets vägar kallas ”mitt folks
nötta, hårdtrampade härvägar”. Skalden själv
tecknar sig sittande i järnkask vid de
behandskades bord, lyssnande ”förstrött till det
vackra talet om frihet”. Han tvekar icke att
önska sitt land ”de hårda ödenas välsignelse”,
och dikten ”Röda dagen” är den svenska
litteraturens ursinnigaste protest mot
demokratiska, internationella och marxistiska ideal.
Världsrevolutionens vinkande röda mål
kallas ”den väldiga gratisbiografen”, ”den
cirkusglada promiskuitetens yra festsal”,
”idéernas spark i rumpan”, ”den stora slavspyan”.
Proletären skildras drömmande om att i det
innersta av sina hundra rum få älska ”en
grym, underbar, rövarromantiskt
tillfångatagen, verklig grevinna”.
Allt detta kan man värdera olika, alltefter
sin politiska inställning. Vad man däremot
oavsett sin åskådning måste beundra är
Tiger-stedts förmåga att tolka samtidens längtan
efter handling, dess äckel inför frihetens
missbruk och komprometterande. Tigerstedt
tecknar här ett slags nazistisk åskådning med krav
på handling och offer. I dikten ”Bevis” har
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
