Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Livsdyrkan och ny puritanism. Harry Martinson och Örnulf Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
Detta är, som synes, stor vältalighet,
bländande stilkonst. Tendensen är också i hög
grad sympatisk, så länge den endast rymmer
ett försvar för det själsligas primat mot
ani-malismens, primitivismens och marxismens
calibananlopp. Men saken är icke så enkel.
Innan man ger Tigerstedt rätt mot Martinson
måste man se litet närmare på hans
kulturbegrepp och förhållande till de människor
som bära upp denna kultur.
3.
Vi ha konstaterat, att Martinson så att säga
utifrån nått till kulturen och där, skrämd av
dess ondska, känt sig som en främling.
Tigerstedt vill förmodligen uppfattas som den
aristokratiske humanisten, vilken i sitt väsen
och sin personliga bildning uppsamlar och
realiserar hela kulturtraditionens värdeskatt.
Förhåller det sig så?
Man får i någon mån svaret, om man
studerar Tigerstedts tidigare produktion.
Karakteristiskt är, att han debuterade med en liten
diktsamling redan som skolpojke, som
intresserar uteslutande därigenom, att den vittnar
om författarens absoluta okunnighet om
klassisk och modern svensk litteratur. Det är en
bok, som för tanken hundra år tillbaka i
tiden. När Tigerstedt år 1923 utgav sin första
prosabok, ”Noveller”, står han dagsläget och
den levande kulturen precis lika fjärran. Här
liksom i hans övriga samlingar noveller och
skisser dominerar helt intresset för det
pittoreska, för historiska stämningar och
förgångna stilformer. Tigerstedt är kortast sagt
pastischör. Innehållsförteckningen i den
utsökta samlingen ”Exercitia” ser ut så här:
”Blommornas gästabud, Den stora muren,
Inkvisitorn, Samadhi.” I den lyrik Tigerstedt
senare publicerat finner man några
karakteristiska motiv. Där finns till att börja med
en stark och patetisk längtan tillbaka till den
tid, då hans släkt satt på orubbade slott och
herrgårdar och obekymrade om ”folkets” nöd
odlade sin själ och sin vinkännartalang. Där
finns vidare en förbittrad polemik mot
samtiden, representerad av ”direktören”.
Författaren har varit engagerad i någonting som
heter ”Annonscentralen”, och han hånar ilsket
liberalism, affärer, skrivmaskiner och teknik.
Han är också i viss mån fascinerad av denna
enda fas av modernt liv, som han kommit i
beröring med, men på ett helt orealistiskt,
romantiskt sätt. Diktsamlingen ”Vid gränsen”
är full av moderna tekniska termer, och
diktaren frestas kanske ett ögonblick av det
ekonomiska livets möjligheter till bragder och
rov. Men resultatet blir negativt:
Din son,
som i enlighet med ditt sjuka samvetes
befallningar
i dag ber böner till en Gud,
vilken du uteslutit ur fondmarknaden,
skall i morgon stå hjälplös
inför den stora humbugen.
Tränad i reklamens finter
skall han en gång stå inför dig.
Berövad sin heder
skall han växa till revisor
anklagande sina fäders missgärning.
Diktsamlingen ”Block och öde” börjar
också med ett motto, ”Farväl, direktörer!”.
Man kan ana sig till, vad som sedan följt.
Tigerstedt har, som hela sin generation, i
Spenglers majestätiska hån och sublima
profetior om stundande tragiska sammanbrott för
vår kultur, funnit en perverst kryddad glädje,
han har alltmer isolerat sig från samtiden,
vars alla demokratiska och internationella
strävanden synts honom motbjudande och
fadda emedan poesilösa och omanliga. I
tysthet har han diktat om stora öden, manliga
bragder och militär glans — med
frihetskriget i ett föga sorgdraperat minne — och
när den tyska häxkitteln kokade över och
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
