Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Lindberg: Ny anglosachsisk dramatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER LINDBERG
”DAYS WITHOUT END” AV EUGENE O’NEILL
Huvudrollens två framställare på Theatre Guild,
New York.
berättat den så, att en New York-teater blivit
förmögen och den amerikanska teatern anser
sig ha fått ”ett poetiskt drama som icke
överträffas av något föregående” — magnifikt så
i konception som i språk och
karaktärsfram-ställning — så magnifikt, att det väl utanför
engelskt språkområde får överföras från
kategori 3 till 5.
Närmast ”Maria Stuart” ligger i
allmänhetens bevågenhet, av säsongens nyheter,
Eugene O’Neills ”Ah, Wilderness!” (Random
House) — det stycke, med vilket den eljest
för amerikanarna litet hårdsmälte irländaren
velat visa, att han, om han vill, kan koka
ihop en succépjäs, han som många andra.
Beviset var övertygande.
Pjäsen är skriven i den amerikanska
skol-stilen, alltså den stil vi närmast känna från
”Vi Hallams”. En trivsam borgerlig miljö,
en nöjsam familj med tant och farbror och
barn i alla åldrar, den kloka pappan och
den ängsliga mamman, första träffet med
gatflickan och första förälskelsen i
familjeflickan, middag, läxor, kyssar och gräl och
till och med en stapplande undervisning i
sexuell hygien — vad finns mer att begära
för en borgerlig teaterpublik! Idel småting,
som publiken tycker om, de allvarliga och de
känsliga momenten ständigt i rätta
ögonblicket avbrutna av någon liten realistisk
detalj, på sätt som publiken finner så
förtjusande. Ja, den O’Neill, han kan han!
Visserligen är man frestad säga, att en sån
komedi kan nästan vem som helst göra ihop,
som är teatervan, om han har omkring sig
en mer eller mindre komisk familjekrets —
och vem har inte det! Det är bara att ta
fram kameran och knäppa den ena efter den
andra och sen allihop — i de vanligaste
familjesituationerna. Men medges måste att
O’Neill sköter både sin familj och sin kamera
med lika stor ömhet som humor. Och därmed
ger han publiken just vad publiken vill betala
för att få.
I ett svep med denna populära pjäs skrev
så O’Neill en annan — ”Days Without End”
— för att få vara sig själv helt och hållet
igen, arbetande med stora problem och
sceniska experiment, och så hänsynslöst
skildrande sina egna inre strider som eljest endast
Strindberg.
”Tat tvam asi” — det gamla indiska
per-sonlighetsproblemet, det har på sistone
bevisat sin eviga ungdom. Det är minst några
hundra pjäser som skrivits inför detta
frågetecken under sistförflutna tio år. O’Neill har
slagit sina lovar däromkring både i ”Great
God Brown” och i ”Sällsamt mellanspel”,
innan han tog upp det för tredje gången
i ”Days Without End”. I de två tidigare
styckena har han låtit varje person på scenen
föra en dubbeldialog, en hemlig och en
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
