Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Konsten och livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EKELÖF
KONSTEN OCH LIVET
Bestämmande för konstens hela utveckling
är två grundväsentliga krafter: driften till
abstraktion och driften till konkretion. Den
förra gör konstnären till tjänare åt abstrakta,
formella ideal, den senare vill lära honom
att tillfredsställa konkreta, personliga behov.
Till sina möjligheter obegränsat rik visar
formen en tendens att stelna i föregivet
allmängiltiga schabloner, i tradition. Sonetten,
fugan, de grekiska kolonnordningarna
pre-tenderar på att en gång för alla ha gett vissa
estetiska problem en ideell lösning.
Konstformernas värld är fattig i jämförelse med
innehållets. Formen bygger dammar och
slussar i den ständigt förnyade, ständigt
växlande strömmen av skapande liv. Den
formella traditionen leder det översvämmande
innehållet genom trånga portar och kanaler
och tvingar konstnären eller människan att
välja mellan ett fåtal likartade möjligheter
att uttrycka ett alltid olikartat innehåll. Så
länge konsten förblir en flykt undan livet och
förhållandena gör en flykt undan livet mer
eller mindre nödvändig, skall också konstens
adepter i majoritet gärna binda sig vid varje
möjlighet att dölja eller glömma vissa delar
av livsinnehållet under en mer eller mindre
ogenomtränglig rustning.
Det estetiska formarvet har en ofrånkomlig
karaktär av kapital. Analogt med
kapitalbildning kan man tala om kulturbildning och
analogt med kapital om kulturarv. De ärvda
formerna liknar en stad av gamla hus, som
trots sin otidsenlighet måste vårdas och fyllas
med nya hyresgäster, för att de värden de
representerar inte skall gå förlorade, det vill
säga förnyas och byta ägare. Publik och
konstnärer äger formen. Formen är deras
kalla, klingande vapen mot ett innehåll, som
de av estetiska eller moraliska skäl önskar
utestänga.
För denna inställning är det sköna något
bestående, evigt och preexisterande som en
platonisk idé. Medvetet och oftast omedvetet
värderas konstverket efter ekonomisk
måttstock. Ändå är det otvivelaktigt att åtskillig
modern konst ur alla andra synpunkter än
samlarens når och överträffar de antika
mästare, som kapitaliserats i museisalar och
kabinett. Det traditionsbundna samlandets
process hämmar livets spontana skapande.
Medlet, formen, det sekundära hämmar målet,
innehållet, det primära. Ars longa, vita
brevis, lyser det i guldbokstäver över
portarna. I som här inträden låten hoppet fara.
Och under formens kompakta,
vördnadsbjudande valv, som vilar på hans axlar, står
konstnären liten och rädd att göra sig urarva.
Han nöjer sig med det förflutna som den
illitterate med det tryckta ordet. Han trivs
med traditionens bekväma förmynderskap som
den sjuke med sina tvångsföreställningar. Han
ryggar tillbaka för friheten som för en
balansgång med ovissa djup på vardera sidan. Han
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
