Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: En dansk Sheherazade - Anmälda böcker - Isak Dinesen, Sju romantiska berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG SVENSSON
Omslagsvin j ett av Bertil Lybeck till ”Sju romantiska
berättelser” av Isak Dinesen.
sade i ruiner, spöken och vanvett och som
fann mera behag i en stormig natt på en öde
hed och i våldsamma lidelsers tragiska
konflikter än i ett angenämt sällskapsliv eller ett
filosofiskt systems harmoni”. De äro
mästerligt utförda pastischer i det tidiga
aderton-hundratalets stil av en författare, som
behärskar epoken med en encyklopedisk bildning
och en sällsam inlevelse. Enbart som
kulturhistoria, som en litteratur- och konsthistorisk
syntes förtjänar boken de högsta beröm. Men
att reducera novellerna till blott och bart
pastischer vore att stirra sig blind på
utanverken. Åtminstone förefaller det mig stå över
diskussion, att Isak Dinesen icke endast är en
utomordentligt bildad och kvick stilkännare
utan därjämte en berättare av ovanliga mått.
De sju berättelserna sönderfalla i två
grupper. Den första gruppen, som representeras
av ”Vägarna kring Pisa”, ”Syndafloden vid
Norderney” och ”Drömmare”, äro Tusen
och en natt- eller Decameroneberättelser.
Några av slumpen sammanförda människor
berätta var och en sin historia, som passa
in i varandra som japanska askar. Att ge en
föreställning om hur den sinnrikt mönstrade
sagoväven ser ut låter sig icke göra i en
recension. Redan en kort stund efter läsningen
löser den upp sig och skingras likt ett
gäckande feeri, och läsaren håller endast kvar
i minnet några dyrbara fragment som vid
uppvaknandet ur en dröm. Denna
konstnärligt beräknade flyktighet, ofta förenad med
en gåtfull svårförståelighet (— ”det är för
övrigt ingen dålig egenskap hos en saga att
man bara förstår hälften av den” —) är
själva hemligheten med de sju berättelsernas
förtrollning över läsaren. Vad man dock
skarpt och tydligt minns ur de tre
Decame-ronehistorierna är berättelsernas eller kanske
riktigare berättarnas yttre ram. ”Vägarna
kring Pisa” har ett toskanskt landskap, som
är vackert och patinerat som en gammal
målning med blånande utsikter över floddalar
och borgkrönta berg. I ”Syndafloden över
Norderney” är bilden nordiskt romantisk på
ett sätt som skulle ha tillfredsställt till och med
Marcus Larsson: Nordsjön har brutit sina
fördämningar och översvämmat badorten
Norderney, där de agerande, en kardinal, en gammal
fröken Natt och Dag och två unga älskande,
invänta döden i ett hus som sviktar under
stormens och vågornas angrepp. I
”Drömmare” sitter den arabiske sagoförtäljaren Mira
tillsammans med en ung engelsman på
akterdäcket av ett skepp, som dansar fram över det
månglittrande havet mot Sansibar med last av
slavar och elfenben. Men själva sagan slutar
i ett igenyrat pass i Alperna. Det är
karakteristiskt för den nyckfulla suveränitet över
tid och rum med vilken författaren, alltid
med samma lätthet och hemmastaddhet,
besöker avlägsna platser och sekler.
De återstående fyra berättelserna äro mera
slutna i sin komposition. ”Apan” är en
makaber förvandlingshistoria i E. T. A. Hoffmanns
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
