Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gunnar Ekelöf, Dedikation, anmäld av Bertil Malmberg - Johannes Edfelt, Högmässa, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Svensk surrealism
Gunnar Ekelöf: Dedikation. Dikter.
Bonniers. 3: 25.
Gunnar Ekelöf utgav för något år sedan
en liten antologi, som bar titeln ”Fransk
surrealism”. Jag kan icke tänka mig en
likgil-tigare, enformigare, mindre suggestiv läsning.
Jag hade intet annat intryck av de
presenterade författarna än att de voro smarta
litteraturpolitiker, vilkas tungomålstalande skedde
vid fullt och klart medvetande och under ett
vaket aktpågivande, att ingen förnuftig tanke
grumlade deras med yrkesmässig rutin
bedrivna lallande.
Helt annorlunda förhåller det sig med deras
svenske översättare och introduktör. Det kan
inte råda något tvivel därom att Gunnar
Ekelöf är en diktare av allvar och eld och hans
sista bok utomordentligt egenartad och
fascinerande. Det är sant, att den rör sig utanför
den vanliga logikens råmärken och är
njutbar endast för den som är villig att
överlämna sig åt det magiska ordflödet med
samma passivitet, varmed den sovande
hängiver sig åt drömmen. Men inlåter man sig
på detta äventyr och tvingar till tystnad sitt
förvetna spörjande, blir lönen stor. Dessa
dikter tyckas stigna ur de själslivets
bottenskikt där det individuella upphör och
mänsklighetens kollektiva minne tar vid. Den i detta
hänseende kanske mest upplysande dikten bär
titeln ”Fossil inskrift” och begynner sålunda:
Jag var viskningarnas furste i skogen som vajade
djupt under böljornas mjölk och den törstiga
vinden,
i skogen där hemlighetsörten lyfte sin svarta
pollenkrans bland rötterna som krälade ner till
vatten-hämterskornas damm och ödlornas brunnar.
Jag var viskningarnas furste i vattentältet där alla
blinda röster tjänade mitt namn,
i vattenslottets blå grottor där skymningen faller i
droppar från stenspenarna.
Och det heter något senare i dikten:
Mitt svärdsfäste glöder av blod och alla dolda
pelar-ansikten ropar härskri på härskri.
Vasallerna sänder en budbärareviskning med
västan-vinden att härfågeln väntar i morgonrodnadens
ögonbryn där modersaltaret blöder av guld.
Slutraderna lyda:
Ännu är jag herdekonung över molnens höfter och
krukornas form, över vindarnas stöder och
snäckornas elfenbensliv.
Ännu härskar jag tungt över avgrundens dolk.
Jag vet icke om någonsin ett poem blivit
format med ett sådant skimmer av tidig,
skräckinjagande skapelsemorgon. Det erinrar
om vissa schizofrena målargeniers alster, och
bland diktare är det väl endast den sjuke
Hölderlin som avvunnit språket en lika
uppskakande, ockult och i sin vildsköna demoni
stolt klang.
Samma egenskaper återfinner man
oupphörligt i denna vällustigt fördrömda, stundom
geniala, av en sällsam, nästan sjuk sötma
bräddade bok. De tre dikterna ”Skogsrå”,
”Trollkarl” och ”Fé”, ett gåtfullt triptikon,
pastischen ”Medeltida miniatyr”,
”Vinterminne” och ”Höstsejd” tyckas kunna bära
också de högsta lovord. Ekelöfs inbillning är
av samma art som den ur vilken myterna
framgingo. Det är ett ytterst intressant
faktum, att denne diktare, som kallade sin förra
bok ”Sent på jorden” och som själv avgjort
tillhör ”de sena” (hans utsökt raffinerade
ordbroderi är allt utom naivt), likväl äger
en dylik mytiskt präglad och mytiskt
skapande fantasi. Måhända kan detta tolkas som
ett tecken därpå att ”de mycket sena” stå ”de
mycket tidiga” nära, öch att ett mytiskt
bild-tänkande kan få ny aktualitet, när det
jordiska kretsloppet närmar sig sin fullbordan
och livets ring sluter sig. Bertil Malmberg
Liturg i vargatider
Johannes Edfelt: Högmässa. Bonniers.
3: 75.
Den vånda, varav världen lider
får plötsligt luft i din koral
och jag, liturg i vargatider
är hemma i din ritual
anropar Johannes Edfelt decembervinden i
den dikt, ”Missa Solemnis december A. D.
1933”, som inleder hans diktsamling
”Högmässa”. Det är ett ödsligt rum, genomsusat av
”kalla koraler”, i vilket denna spöklika guds-
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
