Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Johannes Edfelt, Högmässa, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tjänst äger rum. Officianten är en ung man
utan tro, ”student 23”:
All överdådig glans, som en gång lades
kring några makalösa ungdomsår,
har som sig bör med tiden gått åt Hades.
— Vad återstår?
I en annan dikt deklarerar han:
Hur skulle jag, ett barn av brytningstider
ha skäppan full av kärlek, hopp och tro?
— Jag är i släkt med det som nedåt glider
mot skymningsland, där sådant ej kan gro.
Ur tron på himmelriket blev jag tagen
och ville bli en son vid livets hand,
men jag — som på Pro Patria såg dagen —
fann ändå aldrig något fosterland.
Den pessimism, som uppträder med en
sådan, nästan utmanande elegans, är förd
genom hela samlingen med en i svensk
litteratur exempellös konsekvens. Det är icke en
psykiskt uppriven pessimism utan en samlad,
aggressiv bitterhet, vars avsikt det är ”att
pressa den aningslöse ur hans tillförsikt”
Från jagets besvikelser och dagens trista och
befängda sorgeämnen sväller den till
kosmiskt omfång. I den kalla, öde november
finner den sin symbol:
När London och Moskva ha jämnats
vår æra är en parentes
när vi åt glömskan överlämnats
din stämma ljuder, vass och hes.
Din köld skall isa ned planeten
och fylla zodiak och sol.
Ja, makten, äran, härligheten
skall läggas för din kungastol.
Världsrymdens kyla och tomma ödslighet har
redan trängt igenom jordens tunna
skyddsdräkt. ”Det skymmer i Tellus’ kvarter.”
Skalden vänder blicken mot stjärnbildernas
hotande gestalter:
Orion bär svärdet vid bältet.
Det är något stort som sker.
O höstnatt, som knappast har like
mitt frusna och rysande blod
vill sugas in i ditt rike
och sänkas djupt i din flod.
Den evighetsdoft vill jag andas
som sveper ur Vädurns grind.
Förvandlas vill jag och blandas
med skymning, mull och vind.
I dikten ”Demaskering” med dess kusliga
psalmton har den mänskliga rädslan inför ett
gränslöst och ofattbart kosmos fått en rent
genial formulering:
Avklädd varje illusion
ser du stjärnans stålpupill
och du hör en ångestton
i en höstlig fågels drill.
Plötsligt, grymt och ofattbart
sönderrivs kulissers ståt.
Överväldigande klart
hör du universums gråt.
I tidigare samlingar av Johannes Edfelt
har tonen varit lika mörk. Man har heller
aldrig betvivlat äktheten i skaldens ångest.
Men man har icke kunnat frigöra sig från att
ett uns självgodhet förmält sig därmed.
Edfelt hade för denna livssyn funnit en
galg-humoristisk form, som onekligen då och då
fick en bismak av koketteri. Den eleganta
turneringen uppfattade man, men det personliga
innehållet lämnade en ofta tämligen oberörd.
Man kunde irriteras men inte riktigt gripas
av denna ekorre, som med en sådan virtuositet
sprang runt i hjulet. I den nya samlingen
fullföljer Edfelt sitt egenartade uttryckssätt, men
de blaserade gesterna och publikkonsterna äro
borta. Eller det är kanske rättvisare att säga,
att det som förut tedde sig som sådant nu
förefaller ursprungligt och äkta. I så fall har
Edfelt vunnit konstnärens största triumf: att
utan avvikelse från sitt maner övertyga
publiken om att det var något för mer än blott
maner.
Emellertid vill man ändå tro, att denna
diktsamling äger något, som de andra
saknade. Trots att den om möjligt är ännu mera
mörk och bittert förnekande än de förra, är
den icke lika karg och ofruktbar. En ådra av
lyrik har brustit och begjutit detta frusna
sinne. Formuleringskonsten är densamma, den
är ofta alltjämt hånfull och gäckande, men
tonfallen äro rikare. Melodien smyger sig
igenom och gör sången på en gång mera
gripande och mera försonande. Den är trots allt
icke enbart nedstämmande denna diktsamling,
även om dess avsikt är att jaga den sista
skymten av hopp ur det sista hjärtat.
Skalden ger oss själv nyckeln till denna
förvandling i det avsnitt han kallar
”Sakrament”. Efter sin predikan om jordens ondska,
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
