Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Waldemar Hammenhög, Lindbergs, anmäld av Georg Svensson - Elsa Eschillius, En vecka i Skåne, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
”De pratade och skämtade om bagateller en stund.
Göte studerade till läkare och var tre år äldre än
systern. Liksom hon var han mörk och smärt, en
elegant ung man om än med ett något nonchalant
utseende. Hans fästmö Nanny var typen för en
nordisk, blond kvinna ehuru litet spädare och kortare
till växten än normaltypen. Hon var tjugutvå år
och hade något glittrande över sig — ögon, tänder,
rörelser, skratt; det var uppenbart, att Göte älskade
henne innerligt. Nanny Odher var dotter till en
mycket förmögen kapten vid infanteriet, men om
hon varit av aldrig så enkel härkomst skulle Göte
inte ha brytt sig om det.”
Eller detta:
”Ingen av Eriks manliga vänner kände någon
som likt Erik kunde vara så fruktansvärt ekivåk —
att sällskapets kvinnliga medlemmar jublade av
skratt, unga, medelålders och gamla kvinnor ur de
bästa familjer. Han hade detta något, som inte kan
läras, det var varken galghumor eller spiritualitet,
det var vad som kallas ’det’.”
Intrycket av att befinna sig i enkelt
sällskap följer läsaren genom drygt halva boken.
Man är nästan färdig med sin dom, då man
plötsligt blir uppmärksam och lystrande.
Misstar man sig eller har något nytt kommit
till, en extra energi i berättandet, som
meddelar sig till läsaren? Man misstar sig inte,
och man upptäcker snart vari förändringen
består. Av motiven träder i bokens sista
tredjedel ett fram med mer och mer
påfallande intensitet: Erik Lindbergs svaghet för
sprit, som snart utvecklas till ren alkoholism.
Denna förfallsprocess är skildrad med en
realism, som i fråga om detaljer inte skonar
något och med ett fascinerat inträngande, som
skrämmer och förhäxar. Ohyggligare sidor
än de, som skildra denna människospillras
slutliga söndertrasande, gå knappast att driva
upp i svensk litteratur. Man vämjes, men man
släpper dem inte. De äro skrivna med den
stora, realistiska furian, och när man lägger
igen boken, är man mera övertygad än
någonsin om att Hammenhög är i besittning av
ovanliga krafter, som vi få hoppas skola
komma bättre till tals i hans nästa roman.
Georg Svensson
Märklig debutroman
Elsa Eschillius: En vecka i Skåne.
Roman. Norstedts. 5:75.
Då man läst ut Elsa Eschillius’ bok, lägger
den ifrån sig och upptäcker, att hela baksidan
upptages av reklam för — Olle Hedbergs
böcker, blir man en smula konfunderad och
kan inte undgå att gripas av en misstanke.
Skulle det möjligen ha roat denne illparige
författare att skoja med sina läsare och
uppträda under kvinnlig signatur? Men även om
man i nästa ögonblick skjuter ifrån sig denna
tanke och det effektsökeri något dylikt skulle
innebära, så kvarstår som något
oomkull-runkeligt, att denna föregivna debutroman,
som är alldeles förbluffande färdig och säker
för att vara en sådan, i fråga om ton och stil,
uppfattningssätt, motiv och
människoskildring står denne utmärkte författares
berättarkonst häpnadsväckande nära.
Jämförelsen kan utföras in i detalj. Först
själva ämnet och motivvalet, som är det
vardagligaste och trivialaste som tänkas kan. En
godsägarfamilj i Skåne mottar besök av en
svägerska från Stockholm, nybliven änka
efter husfaderns bror. Det börjar med
socker-söta leenden och milda flöjttoner, men den
gudliga änkan finner för varje dag alltmer att
anmärka på och ställa till rätta i sin
släpp-hänta och lättsinniga svägerskas vårdslösade
hem. Hon tar sig an de slyniga döttrarnas
försummade uppfostran, hon sätter pigorna till
strängare arbete, vänder upp och ned på
hushållet, spionerar på gårdsfolket och ger
svågern rika tillfällen att beundra hennes
praktiska duglighet, hennes sparsamhet och hennes
nit om husets bästa, vilket allt tjänar att ställa
dennes egen hustru i en gräll och obarmhärtig
belysning. Men i sin iver går hon för långt,
lyckas ådraga sig allas förenade hat, och då
hon till sist förolämpar husets fru, och
pigorna hota med att säga upp sig mitt i
sommarbrådskan, finner den länge duperade
gårdsherrn, att det går för långt, och kör
henne utan vidare på porten; hon reser under
de gudsnådligaste martyrfasoner, och hela
huset andas ut.
Liksom hos Hedberg är själva fabeln alltså
ytterligt enkel, och liksom denne avslöjar Elsa
Eschillius sina figurer med ett iskallt
förakt. Denna knivskarpa karikeringskonst hyser
ingen barmhärtighet; var och en avklädes in
på bara skinnet. Lumpenheten, gemenheten,
småsinnet, falskheten i alla dess grader, och
särskilt i dess speciellt kvinnliga förtoningar,
framvisas hos dessa gränslöst alldagliga och
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
