Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Elsa Eschillius, En vecka i Skåne, anmäld av Holger Ahlenius - Ivar Hjertén, Spartakus, anmäld av Nils Bohman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
måttlöst triviala människor med ett
hokus-pokus, som överraskar allra mest genom sin
klara enkelhet i stil och berättarkonst.
Intrycket skulle kanske bli enbart nedslående,
om inte elakheten vore så kvick. Här finns
också en frän cynism, som man knappast
väntar sig hos en kvinnlig författare, medan å
andra sidan en intim förtrolighet med
toalettdetaljer och hushållsbestyr onekligen synes
tyda på feminint ursprung. Är detta verkligen
en debutbok, så måste det sägas, att dess
upphovsman förvånande väl behärskar ett maner,
som annars kan anses särskilt utmärkande för
en redan känd författare.
Härmed må förhålla sig hur som helst,
något av mystifikation vidlåder i varje fall
denna bok, och det minskar ingalunda det
nöje man har av att läsa den.
Holger Ahlenius
Spartakus
Ivar Hjertén: Spartakus. Bonniers. 5:75.
I förordet till den senast utkomna av årets
två svenska historiska romaner med antikt
ämne, Ivar Hjerténs ”Spartakus”, förklarar
författaren: ”1 denna roman finns det absolut
icke någon tendens”, men han medger dock,
att det existerar vissa likheter mellan de i
boken skildrade förhållandena och en del av
det som sker omkring oss’just nu. ”Men det
är i så fall världshistoriens fel. Och absolut
icke författarens.” Hur som helst — när man
läser boken kan man inte undgå att dra
paralleller mellan nuet och den tid, som Hjertén
flyttar oss till. Man vädrar i hans historiska
roman en samtidsskildring i stil med ”Den
siste atenaren”.
Bokens hjälte är, som titeln anger,
Spartakus, ledaren för antikens blodigaste
slavuppror. Hans gärning finns omständligt skildrad
i antik historia, men hur han personligen
var, känner man till endast från några ord
hos Plutarkus: ”Han tänkte rätt och ädelt” ...
Kring denna uppgift har Hjertén byggt upp
sin hjältes karaktär, och kanske just därför
att han inte drivit Plutarkus’ omdöme in
absurdum, har han lyckats ge en tämligen
trovärdig bild av en i grunden rättänkande
upprorsman. Man tvivlar inte på att den
Sparta
kus, som Hjertén skildrar, skulle ha
genomfört en lycklig och sund revolution, om han
inte råkat ut för den olyckan att snärjas in i
kärlekens garn. Vare sig kärleksintrigen är ett
historiskt faktum eller uppfunnen av lektor
Hjertén själv, blir den ödesdiger för
Spartakus’ gärning, och författaren — förargad och
besviken på sin hjälte — tycks just därför ha
blivit avogt stämd mot kärleken; han gör den
till något magiskt och misstänkligt, fastän
han samtidigt — med föga framgång —
anstränger sig att få fram dess poesi. Något
djupare intresse har han tydligen inte för den
och låter absolut trovärdigast, när han på ett
ställe med kärv filosofisk cynism talar om att
det var en kväll, då ”den mänskliga hanen
sökte sin hona”.
Det psykologiska elementet och
intrigvävnaden äro på det hela taget föga övertygande.
Intresserad blir författaren och fängslad
läsaren först i miljöskildringen. Här kommer
Hjerténs lärdom till sin rätt, och en mera
underhållande ciceron i romerskt liv, romersk
krigskonst och romersk åskådning får man
leta efter. Man behöver knappast betrakta det
som ett underbetyg åt författaren, om man
anser, att ”Spartakus” mindre är en roman än
en underhållande lärobok i romerska
antikviteter, särskilt som författaren i förordet
framhåller, att hans avsikt varit att ”i behaglig
form meddela nyttig lärdom åt den
studerande ungdomen”. Fråga är, om inte
resultatet blivit konstnärligt bättre, om han
genomfört den avsikten; allt talar därför. Och han
hade inte behövt vara rädd för att de
kusligheter, som där eventuellt måst medtas för
sanningens skull och som varit en av orsakerna
till att han avstått från läroboksförfattarens
lager, skulle ha skrämt eller fördärvat den
allt annat än ömskinta moderna
skolungdomen; vilken hygglig skolflicka som helst
skulle även i den nu föreliggande
”svartmålningen”, såsom författaren kallar boken, inte
finna värre störande erotiska inslag, än att
hon avfärdade dem med en liknöjd gäspning,
och allt det blodiga i boken äro
obetydligheter i jämförelse med innehållet i moderna
abort- och lustmordsromaner, som
förmodligen tjuvläsas även av den kristliga
ungdomen.
Om lektor Hjertén velat understryka, att
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
