Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Michail Sjolochov, Stilla flyter Don, anmäld av Johannes Edfelt - Charles Nordhoff och James Norman Hall, Myteri! anmäld av Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ingen stjärna. Nagajkan och karbinen äro de
tecken, i vilka man segrar.
Sjolochov har koncentrerat sig kring
skildringen av kosackernas strider mot de röda
i Donterritoriet. I händelsernas medelpunkt
står Grigorij Meljechov, son till den gamle
kosacken Pantelej Prokofievitj. Driven av ett
våldsamt hat mot de röda, som gjort
processen kort med hans bror Petro, kastar han sig
in i striden, vars förfärande meningslöshet
likväl hela tiden står klar för honom. Att
kosackarmén till slut måste bita i gräset för
den numerärt överlägsna och bättre rustade
röda armén, är från första början givet, men
förbittrat och segt vägra Donkosackerna att
sträcka vapen; hårdnackat försvara de varje
tumsbredd av sin blodbesådda mark. Grigorij
Meljechov blir redan på ett tidigt stadium av
detta guerillakrig utnämnd till divisionschef.
Hans krigsoperationer utgöra huvudparten av
innehållet i denna krönika, som i grund och
botten är en enda stor batalj skildring.
Krig är krig: dessa ryssar acceptera det
som ett naturligt tillstånd; deras fatalistiska
resignation inför faktum är fullständig. Men
Ryssland är stort, det har hart när outtömliga
tillgångar, och ett hos oss otänkbart slöseri
med människomaterial för genomförandet av
ett experiment är där den naturligaste sak i
världen. Det finns i Sjolochovs bok scener,
som i sin grymma naturalism slå hittills
kända rekord — skildringen av de
tillfångatagna rödgardisternas gatlopp genom
kosackbyarna, där de skändas och bokstavligen slitas
i stycken av hysteriska megäror, bör sålunda
inte komma inför konfirmanders ögon — och
likväl efterlämnar läsningen av hans krönika
egentligen ingen deprimerad känsla. Varav
detta kommer sig? Jo, det förhåller sig så,
att till syvende og sidst har här intet grövre
brott mot kulturen förekommit. De människor,
varom det här handlar, äro i grund och botten
endast ett stycke natur. Primitiva, amoraliska
och förbluffande vitala leka de på sin stäpp.
Gogol blottade i ett genialt tvärsnitt
kosackpsyket i ”Taras Bulba”, och Sjolochov är en
icke ovärdig efterföljare till Gogol. Till sist
är det kanske ändå en svensk skald som
fångat denna gåtfulla ryska människotyp i
den mest förlösande formeln. Det sker i
dikten om Kulneff, om vilken det heter, att
han kysste och han slog ihjäl
med samma varma själ.
Runeberg hade öppet öga för det pittoreska
i denna kosackgestalt. Att hans ståndpunkt
här var estetens, den intresselöse iakttagarens,
låter sig väl inte bestrida, och samma
ståndpunkt inta Gogol och Sjolochov. Till slut är
det kanske fånigt att anlägga moralistens syn
på dessa naturvarelser, att ta dem alltför
seriöst, nota bene: så länge de hålla sig på
sin matta. Ett memento kan man nämligen ha
rätt att indikta i den runebergska strofen.
Johannes Edjelt
Myteri!
Charles Nordhoff och James
Norman Hall: Myteri! Översättning från
engelskan av Louis Renner. Bonniers. 6: 50.
Grenen sjöhistoria i romanform har odlats
rätt flitigt. Habila ytförfattare sådana som
Gunter, Sabatini och Rider Haggard ha skrivit
några små snabba böcker i genren. Marryat
och hans epigon Kingston ha skrivit mycket
bättre respektive mycket sämre. Även Cooper
bidrog på sin tid med ett par samvetsgranna
men torra och tröglästa sjöromaner. Det finns
många andra och bland dem många bra, men
ingen kan sägas ha distanserat Marryat. Det
var huvudsakligen han, som förmedlade
fregattromantiken till den äventyrslängtande
ungdomen under hela adertonhundratalet. Hans
bok ”Peter Simple” höll sin flagg blåsande
ända tills Jack London kom. (Joseph Conrad
är, det säger sig själv, av en helt annan
valör.)
Under många år har man därför väntat
på en bok, som definitivt kunde eliminera
Marryatromantiken genom att vara bättre och
sannare än de flaggskeppsfortællinger som
utgingo från Captain Frederick Marryats
gun-rum vid S:t Helena, där han med sin fregatt
vaktade Napoleon under ett evigt cirklande
kring ön.
En sådan bok har nu kommit. Den är
skriven av Charles Nordhoff och James
Norman Hall och den avhandlar i romanform en
så pass viktig händelse i engelsk sjöhistoria
som Bountymyteriet 1788.
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
