Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - H. G. Wells, Theodore flyr från vardagen, anmäld av Margit Abenius - Janet Beith, Ingen ny vår, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
oss — trötta, hopfallande fantom. Men ibland
tar den frodige berättaren Wells överhanden,
och lögnaren Theodore blir en riktigt rar och
sympatisk gosse och erinrar då på ett slående
sätt om oss människor. Med stor konstruktiv
fantasi och torr humor återger Wells dessa
snabba lögnglidningar hos Theodore,
dimbildningen i hans hjärna, torkan i hans själ,
som aldrig får bestrålas av smärtan längre än
korta sekunder i taget. Definitivt förfallen
visar sig Theodore i slutkapitlet, där han som
krigsdesertör återvänt till det lilla idealstället
och på en middagsbjudning skroderar för ett
par äldre damer om sina bedrifter. ”De båda
damerna voro som alla kvinnor med ett litet
kapital ytterst angelägna att få råd och
ledning i sina affärer av vilken främmande man
som helst”, avrundar Wells.
Romanen är i början betydligt pratsam
och naturligtvis genomgående dogmatisk. Men
i och med krigspartiet får den kraft och
bredd. Wells väljer att skildra kriget från
synpunkten av dess enorma stupiditet. Hans
målning framkallar varken krängande rörelser i
tarmarna eller flackande ångestglimtar i
hjärnan, men den exponerar ypperligt klart
hur olika intellekt, livsåskådningar och
instinktkomplex reagerade mot kriget. Det
schematiska i skildringssättet blir här snarast en
fördel. Detta parti har i sig en gnista, något
aktivt; framtiden ter sig som en sak av
största vikt — ”that extravagant world of
which I dream”. Margit Abenius
Puritanism och
passion
Janet Beith: Ingen ny vår. Översättning
av Hugo Hultenberg. Norstedts. 5: 50.
Med förvåning erfar man, att
författarinnan till romanen ”Ingen ny vår” är en i
innevarande stund i sinnevärlden existerande
person. Fallet är ganska uppseendeväckande: en
med så kallat litterärt väderkorn utrustad
läsare skulle utan tvekan förlägga denna
romans tillkomsttid till mitten av förra
århundradet. Dess tidsdoft, dess stil, stämning
och psykologi berättigar till en sådan
datering. Janet Beith leder på ett skickligt sätt
alla litterära spårhundar på villospår. Snopet
får man foga sig i det sakförhållandet, att
denna roman är tillkommen på 1930-talet.
Till yttermera visso lär den ha erhållit ett
förstapris i en litterär pristävling.
”Ingen ny vår” är en gammaldags roman.
Ja, i ton och teknik erinrar den mest av
allt om den klassiska skildringen av engelskt
prästliv, Goldsmiths ”The Vicar of
Wake-field”. Den kan också, speciellt vad
naturskildringen beträffar, erinra om Emily Brontes
”Wuthering Heights”. Den är oefterhärmligt
engelsk. Särdeles betydande är den väl inte —
ty litterär betydenhet måste förutsätta ett
djärvare och mindre konventionellt grepp än vad
Janet Beith mäktat — men den är i varje fall
ett verk av gedigen kultur och allvarlig
syftning.
Vill man i korthet ange idéinnehållet i
denna roman, skulle man kunna säga,, att den
handlar om Puritanism och Passion och
konflikten dem emellan. Därvidlag kan man inte
nämna Janet Beith pioniär, ty dragkampen
mellan Anden och Köttet har städse varit
föremål för anglosachsiska författares speciella
intresse. Det är inte heller i utformningen av
konflikten denna romans värde är att finna.
Det är snarare i teckningen av miljön.
Janet Beith för i sin roman läsaren till
keltisk miljö. Berättelsen är förlagd till skotska
högländerna, närmare bestämt västra
Skottland, och tiden är 1830-talet. Pastor Hamish
McGregor installerar sig en dag med sin
hustru Allison och sina tre barn i sitt
pastors-boställe i Glenlee. Den gaeliska befolkningen
i sitt pastorat finner han i ett tillstånd, som
lindrigt uttryckt kan betecknas som hedniskt.
Inte nog med att denna församling befinnes
ha en sorgligt djup kunskap om whiskyns
stimulerande egenskaper; med denna kunskap
förmäler sig en lika sorgligt djup okunnighet
om Gamla och Nya testamentenas betydelse
för det andliga livet. Hellre än att lyssna till
Kristi evangelium lyssna dessa tungsinta,
drömmande kelter, som kulturen aldrig
riktigt bitit på, till ”sägner om Merlin och
Gral”, till
völvornas kvad och druidisk
visdom, som sökt i de dolda
djupen de vises sten.
Hedningen har aldrig gått ur dem. Fångna i
dröm och dimma gå de omkring som
gen
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
