Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alf Ahlberg: Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALF AHLBERG
levat sig in i dessa stämningar och
tankegångar. I samlingen ”Atlantis” finner man
också ett högstämt ode till Platon. Platon har
lästs på många sätt, och mycket skilda
åskådningar ha lästs in i hans dialoger och lästs ut
ur dem. Den Platon, som Bertil Malmberg
hyllar, är densamme, som dyrkats av de
svenska romantikerna, densamme som
inspirerat Hölderlin och August von Plåten, de
diktare, som måhända dock varit hans
närmaste förebilder.
Men det är först med ”Orfika” som
diktarens egen individualitet bryter fullt igenom
och som han finner sin väg och sin speciella
livssyn. Sorg och vemod finns väl i den
tidigare diktningen, men det är vad
Heiden-stam kallar ”sorgens fågelsång i livets vår”.
”Orfika” är bräddad till randen av djupens
och mörkrets bittra dryck; endast den, som
lidit mycket djupt, kan ha diktat dessa sånger.
Världskrigets apokalyptiska fasor bilda den
dunkla bakgrunden, men genom dess kör av
brusande smärta förnimmes en ännu djupare
lon: tonen ur tillvarons metafysiska djup av
namnlöst ve:
I seklets töckendränkta rymd ett gränslöst firmament
— av dystra festlanternor bekransat — hänger,
och över fält, som hatet bränt,
och över fält, som fasan med blod bemänger,
förhärjande spränger
på jakt genom dimmornas flygande dok,
ett ridande fyrtal ur synernas bok.
Och alla de dödligas bundna nöd, som livet skilda
former gav,
blir ett med världens hjärta
och samlas till ett enda hav
av brusande smärta.
Du pilgrim, stanna på din väg, på mödans väg, och
lär,
att livets rot och grundval är natt och plåga,
att endast dårens tunga bär
en självisk bön till Ödet, en trotsig fråga.
Ditt lidandes råga
är endast en ton, som förloras och dör
i skapelsedjupens martyriekör.
Så växer vishetens nakna träd ur hopplöshetens bleka
mull,
där ingen avglans faller
och klädes för sitt armods skull
i frusna kristaller.
När Aeneas hos Vergilius uppmanar
troja-nerna att hålla stånd mitt i det brinnande
Ilion, sker det med de tillspetsade orden:
Una salus victis nullam sperare salutem, det
finnes ingen annan räddning för de besegrade
än att icke hoppas på någon räddning. Om
människans möjlighet att hålla stånd i den
stora världssmärtan, att rädda sig till själens
rena, tidlösa värld säger Malmberg detsamma
i den centrala dikten ”Förtvivla, men
förtvivla ej . .Endast den, som uppgelt hoppet
om en bättre värld, endast den, som
genomskådat tidvärldens grymma sken och
demoniska lek med de dödliga, endast för den
finns det hopp:
... Ty på en mild befrielse ur gruset
och på en brusande, bevingad färd
och på en hemkomst till det stora Ljuset
och på en vila i en vindlös värld,
på sådan hög försoning och sådan kostbar andeprakl
— på Formens spegelrike,
som ej har namn, ej like
i härlighet och makt,
där träd av levande kristall
försmäda varje skuggas fall
och intet dystert offer sker
åt döden och det tomma
— där ädelstenar blomma
och pärlor knoppas,
kan blott det hjärta hoppas,
som icke hoppas mer.
En rest av ungdomens platonism finns
ännu kvar i detta, och den kommer ännu
tydligare fram i den stora dikten ”Egeria”. Två
älskande i idéernas rena värld, i Elysiums
solbegjutna ängder blicka över bråddjupet ut
i det mörka världsrummet. Där skönja de ”på
en av dessa fördömda världar, som namnlösa
gå”, två människobarn, som likna dem så,
som en förvirrad, förvriden, förfulad
spegel
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
