Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alf Ahlberg: Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALF AHLBERG
från den indiska vedantafilosofien, återfinnes
hos Malmberg. Illusionernas träd är
världsträdet själv, vars krona ”lyfter millioner
grenar och harpor mot det svarta rummet”. På
dess grenar vila i prakt och mångfald solar
och planeter, men själv svävar det med rötter
och krona i den tomma ändlösheten. Och all
dess prakt är sken och villa; diktaren ser,
hur hägringen löses upp och där bakom
skymtar åter den tomma ändlösheten:
Det rus, varav du härligt genomböljas
kan tyckas stolt och stort och outsinligt,
men stundom ser jag dina grenar höljas
av månblekt dis och dallra genomskinligt.
Livets ändlösa kretslopp av födelse och död
är till slut ett demoniskt gyckelspel. Livets
frön äro även dödens frön, allt stiger upp
ur de dunkla ödesdjupen och vänder åter dit:
Vem tjänar jag, där tigande jag går
och mejar säden med min lies sving?
— Vem tjänar jag, och vilken är min herre?
Sällsamma kretslopp! Säden, som jag mejar,
skall bli till bröd, och detta bröd skall nära
skördar av kött och blod, skördar, som gro
och mogna för en annan lieman.
Väl må jag spörja:
Är jag en dödens eller livets knekt,
en livets eller dödens skaffare?
1 denna förgängelsekänsla finner diktaren en
vemodig tröst. När det sköna går under, när
det ädla förödes och den heliga glöden i
människoanden släpas i smuts och
gemenhet —
— hur gott, att allt är en skugga,
är en drivande våg,
en lek av mörker och mareld
under tidernas molniga tåg.
III.
”Liksom sjömannen, anförtroende sig åt
den bräckliga farkosten, sitter lugn på det
stormande havet, som lyfter och sänker
dånande vattenberg, så sitter mitt i en värld
av kval lugnt den enskilda människan,
anförtroende sig åt principium individuationis.”
Det är åter Schopenhauer som i dessa ord
beskriver människolivet, sådant det glider
fram över ”Mayas slöja” utan aning om de
mörka rymdernas djup, som bida där bakom,
utan känsla för att allt, som det anförtror
sig åt, är villa och sken.
Dock når väl då och då in till den vuxnes
värld ett brus av någon vilsen vind från de
metafysiska djupen. Men barnets värld är
ännu tryggt kringgärdad; lätt dansar det
fram över livets avgrunder utan att se och
förnimma dem. Denna kontrast mellan
barnets värld och den vuxnes, mellai)
barndomens naturvuxna trygghet och de vuxnes
livsångest är ett av de centrala motiven i
Malmbergs diktning. Till barnets värld flyr
han i minnet, när ”Mayas slöja” rämnar och
de svarta djupen öppnas. Och det är icke
många diktare, som trängt så djupt in i
denna sällsamma och förtrollade värld som
han.
”Åke och hans värld” (1924), en
märkvärdigt litet uppmärksammad, ja som det
tyckes nästan okänd bok, hör säkerligen till
de yppersta barnskildringar vi ha. Den
förlorar ingalunda på en jämförelse till exempel
med ”Martin Bircks ungdom”, av vilken den
måhända till en viss grad rönt inflytande,
ehuru hela den livssyn, som bär upp den,
i övrigt är så olikartad. Det är en intimt
gjord barnskildring, full av underfundig och
vemodig humor, glittrande yta och stora djup
— ett lekfullt djupsinne, om
ordsammanställningen tillåtes. Hur väl fångad är icke barnets
lätta, glittrande fantasilek i berättelsen om
”Vumekarusellen”, den aningslöshet, med
vilken barnet dansar över död och natt i
berättelserna om ”Ängeln” och om ”Kalle Nubb”,
barnets liv bortom gott och ont i berättelsen
om ”En konung utan land”! Endast den, som
djupt förnummit livets ångest, kan skildra
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
