Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Melankoli och stilkonst - I. Melankolikern och livet - II. Stilkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
kommer, gör samhällelig rättrådighet till ett
hart när metafysiskt krav. Som för ingen
annan bör för melankolikern broderskapets
mångbeprisade tanke kunna fa en ny
san-ningsprägel och verklighetshalt. För honom
bör det kunna ske, att människans djupaste
önskedröm träder ut ur illusionernas himmel,
lossas ur de hägrande lointänernas romantik,
blir till skakande allvar, vädjan och
förpliktelse. Och därmed har han brutit sin
ensamhets pentagram. Han har utvidgat sina
råmärken, han har upptagit inom sin egen
intressesfär mänsklighetens samvetsfrågor,
oron förstorar sin horisont, och det kväljande
svårmodet, som var nära att utestänga hans
själ från levande sympati, omvandlas till
allkänsla, transformeras till delaktighet av en
kosmogonisk eros.
Inför de stora samhälleliga
frågekom-plexen: armod och kapitalism, rätt och våld,
ordning och social anarki, har sålunda
den ansvarstagande melankolikern att bestå
samma mänskliga konflikter, svårigheter och
avgöranden som varje annan tidsborgare.
Men det sinnesläge, vilket konstituerar
melankolien, förmedlar åt svårmodet en särskild
uppgift. Den som har döden för sina ögon,
oavlåtligt, allestädes, måste få en egenartad,
sordinerad livsmelodi, en så personligt
avskuggad levnadsstil, att den med
nödvändighet kontrasterar mot ett maskinellt tidsskedes
allt profanare rytm. Svårmodet har den
uppgiften att i ett århundrade, där modernism
och sensation, reklamens gälla instrument,
tomhetens larmande rop hålla den bedövande
dominanten, medvetet förvalta en sinnesart,
som man ömsevis kan benämna andakt,
gripenhet, värdighet, förakt. Här är det
ingalunda fråga om agitation och propaganda,
endast om en hemlig verkan, utgången ur
fördolda celler, lönnliga centraler, undanskymda
människoliv, förtätningar av ro, allvar,
högtid, väsentlig existens. Att icke bara den
utåtriktade aktiviteten, att även det medvetna
varandet kan besitta ett socialt värde, om än
förborgat och ovägbart, det undgår mången
och ihågkommes av få. Över ett hav, där
tids-vågorna gny, segla som glesa arkipelager
individernas melankolier. Också när de ses
av ingen, tjäna deras pelartempel och
altar-stenar det mänskligas sak, garantera värdenas
hierarki, upprätthålla förbindelsen med det
sakrala och påverka, visserligen på
dunkel-höljda vägar, tidsanden, kulturen, själarna.
II. STILKONST
Den omsorgsfullt sovrande stilkonsten har
lång väg till människornas hjärtan och
betraktas vanligen med likgiltighet eller
misstroende. Tydligen befarar mången, att den
som ger sig tid att väga sina ord, som
oavlåtligt prövar sina satser på deras värdighet,
tonstyrka, renhet och kadens också kan finna
tid att förställa sig. Vi tro mer på spontana
åtbörder än på en medveten och beräknad
hållning. Mången som vänder sig bort från
det mödosamt mejslade, tålamodets och flitens
gyllene frukter, gör det av den grunden, att
tidens doft och smak, långa arbetstimmars
medvetenhet, sötma och vemod gärna häfta
vid det fulländade verket. Och tiden ter sig
för den fåkunnige, när det gäller ovägbara
värden, som den store förfalskaren. Vi ha en
egendomlig benägenhet att anse det
oöverlagda och oberäknade hos ett konstnärligt
uttryck som all äkthets och sannings, all
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
