Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Melankoli och stilkonst - II. Stilkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
betvingande makten. Då det nu gäller att
skänka åt människans livsföring en värdigare
åtbörd, blir därför ordets tukt, förkunnelsens
skönhetslinje, själva förutsättningen. Det är
här fråga om en verkan av dunkel och hemlig
art. Diktaren betjänar sig av all magis
anvisning, när han söker frambesvärja det
efterträdda genom avbilder och symboler. Direkt
uppleves dikten som stil och form endast av
få, av försvinnande få. Det är ett litet,
förskingrat brödraskap, en orden av ensittare,
vilka var för sig hänge sig åt sin avskildhets
tysta, esoteriska exercitier. Men genom dem
garanteras en oavbruten polaritet mellan
diktens vädjan och livets verkligheter, och
hur svaga de än kunna synas, här finna vi
likafullt de lönnliga celler, ur vilkas ro,
livshållning, dröm och makt tidevarvens
omskapelse utgår.
Envar som ivrar för genombrottet av en
ädlare livets ritual kan väl understundom
med tveksamhet och beklämning fråga sig,
huruvida hans kamp kanske likväl endast är
en förvirrande lek och ett oansvarigt
fantasteri. Mot den svartnande bakgrunden av
människolivets korthet, bräcklighet,
vansklig
het kan det ske, att värden som stil och form
ibland tyckas underligt flyktiga, främmande,
ovidkommande. Det farliga och utsatta läge,
vari människan befinner sig, befriar henne
måhända från stilens och formens krav, gör
måhända åtbördens ädelhet till onödigt sken,
glitter och adiaforon? Och kanske är det en
obillighet, när man söker förmå den livdömde
att avstå från den fred, som det alldagliga
giver, från den lust vulgära nöjen förläna,
allenast för chimären av högtid och allvar?
Den som inriktar sig mot form och stil måste
få en inre vaksamhet, vilken svårligen kan
förbindas med ett enkelt njutande av
ögonblickets förlustelser. Sålunda gå hemliga
kanaler mellan stilviljan och svårmodet, och
alltid var melankoliens genius bofast hos den
formmedvetne. Lönar sig verkligen den
tuktande mödan för människor, vilkas liv äger
några skymtande års korta varaktighet?
Sådana tvivelsmål ofreda oss gärna under
dagar av föremålslöst ve, uppfylla oss med
ovisshet och vilja falskeligen gälla för
pliktfrågor och samvetsting. Men samvetet befattar
sig med intet annat än detta: vårt levernes
relation till värdigheten.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
