Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Vandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
VANDRING
Vädret blev vackert, regnet liksom
bortsopat av sol, den höstliga luften tunn och
vattenklar, den dag föräldrarna skulle lämna
gården och flytta till torpet i den fjärran
grannsocknen.
Flyttlasset stod förspänt med två rödaktiga.
halvgamla hästar, som var avsändarens, och
modern var uppsatt överst på dragsoffan,
vilken hängde som spillran av ett möblemang i
himlen.
I lasset fanns allt hopstuvat, från
läxböckerna till handfatet med tvålbiten, från
det rankiga fällbordet till tavlan med
kungafamiljen i den brännförgyllda ramen.
Väggklockan var insatt i kommoden, upprätt så att
den skulle gå, emedan det icke anses bra att
en klocka får stanna. I chiffonjén låg
plånboken med de trehundra kronorna, som var
föräldrarnas sparkapital efter sträng
skötsamhet i en lång räcka av år. Det var ett säkrare
förvaringsställe än fickan, ty modern satt hela
tiden med foten mot chiffonjéklaffen och
vaktade på det sättet familjens bank.
Fadern kom gående från lidret med den
vitfläckiga kvigan, som Maurits skulle leda.
Sedan var allt klart, lasset satte sig sakta
i gång, fadern gick bredvid och stödde det
ner till landsvägen. Så var man på väg ut
mot det okända.
Maurits såg sig om på stället de lämnade,
där äppelträdet stod kvar med en frusen
surkart, där jorden bulnade till höst, där sand-
moget lyste rött i backen, och han saknade det
inte. Han var beredd på att ge sig ut på
vandring i världen, och tioårig vandrade han för
första gången ut i världen, ledande den
vitfläckiga kvigan.
När foran nått till Ömma backe, där
hästarna alade och där landsvägskanten var full
av fläckar efter hö på stadskörarnas vilställe.
utspann sig ett samtal.
Fadern kröp ner av lasset, gick ett slag in
mot skogen, vände ryggen till, medan modern
sänkte foten från klaffen och andades.
Kusken spände havretornistrarna av läder
kring halsen på hästarna, som började tugga
med klaffande tinningar. Maurits kände hur
hela backen från vägkanten till skogen
luktade utströdd hästspillning och hö.
— Här är Ömma backe, sade fadern.
— Vem känner inte till det? sade modern.
— Nu har vi kört jämnt en mil, sade
fadern.
— Fjärdingsstolpen stod där vid berget,
sade kusken.
— Hästarna är inte svettiga än? sade
fadern.
— De är havrestädade och reder sig bra
också om sommarn, sade kusken.
— Det är nog det, som gör det, sade fadern.
— Blir de inte havrestädade om sommarn.
tappar de lätt kraften, sade kusken.
— Det brukar hjälpa med havre, sade
fadern.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
