Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Vandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
— Folk slarvar ofta med det, sade kusken.
På sommarn brukar de ge bara hö.
— Man brukar knappa in på havren då,
sade fadern.
— Det är det som är dumt, sade kusken.
Då blir de klena och svettas.
— Alla har ju inte så gott om havre om
sommarn, sade modern.
— Det är nog rätt, sade fadern och nickade.
— Man vinner i längden på det, sade
kusken. De blir inte så lätt svettiga. De orkar
något då. Folk slarvar ofta med det, och det
är av okunnighet.
Maurits fäste repet med den vitfläckiga
kvigan vid lasset och gick ett gott stycke in i
skogen. På den bruna mossan låg en bjärt grön
skatfjäder, som han tog med. När han kom
tillbaka, höll modern på att berätta en historia.
— Vem känner inte till Ömma backe? sade
hon.
— Här har man färdats åtskilligt, sade
fadern.
— Om jag hade fem öre för alla de gånger
jag hållit här, sade modern.
— Om man hade det, sade fadern. Eller
en tolvskilling?
— Om man bara hade fem öre, sade
modern. Jag tar till så lågt.
— Det var inte så roligt alla gånger, sade
fadern till kusken.
— Jag minns särskilt en gång, när jag
gjorde morfar ett puts, sade modern vänd till
Maurits.
— Vad gjorde du då? sade fadern medan
han gick fram och klappade hästarna.
— Ja, har du inte hört det — jag tog
tappen ur brännvinsankare!, sade modern.
— Kommer inte ihåg det, sade fadern, fast
han nog hört det förut.
— Nej, hur var det? frågade kusken.
— Å, det ska ni nog få höra, sade modern.
— Då fanns krogen på Liljas kulle kvar,
eller hur? frågade kusken.
— Den, och den på malmen också, sade
modern. Man körde förbi massor av krogar.
— Det är annat nu . ..
— Den här resan hade morfar somnat, sade
modern vänd till Maurits. Jag satt baki
skrindan bredvid brännvinskaggen och var rädd
han skulle vakna igen. Då gjorde jag det.
— Var det då? frågade fadern.
— Det var då jag pillrade tappen ur
kaggen, sade modern. Jag minns det än i dag,
hur som brännvinet rann . . . Rann i en lång
rännil utefter vägen . . .
— Och när han fick se det? sade kusken.
— Då hade jag inget sett, sade modern och
log mångtydigt, där hon satt högst uppe på
soffan. Jag trodde förslås tappen hade gått ur
av sig självt. . . Jag har aldrig torts tala om
det för någon, varken förr eller senare. Så
rädd var jag den gången!
— Då skulle man ha velat se gubben, sade
kusken.
— Det var andra tider då, sade fadern, som
kom tillbaka från hästarna.
— Så Ömma backe känner jag nog till.
Om jag hade fem öre för alla gånger jag har
varit rädd här — jag tar till så lågt, sade
modern. Hon förde åter foten upp mot. klaffen
och satt stilla.
Kusken tog ifrån hästarna tornistrarna och
lade dem fram i vagnen. Några av
havrekornen var krossade. Hästarna hade släppt dem
tillbaka ur munnen. Det låg en tunn hinna av
spott överst i tornistrarna.
Fadern drog till ett av repen kring lasset,
så att det blev hårdare. Han gick bredvid
lasset uppför backen. När man kommit upp
på avsatsen, fick Maurits sätta sig upp bak.
Han åkte baklänges och höll den vitfläckiga
kvigan tätt efter. Kusken körde fot för fot hela
tiden för att kvigan skulle hinna med.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
