Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Vandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VANDRING
I denna del av Sörmland var hagarna
mycket nötta, så att hela landskapet såg slitet
och nött ut. Fåren tycktes ha gnagt så många
varv och så tätt kring hagbackarna, att det
fanns bara grässtubben och gråberget kvar.
Det såg ut som om fåren hållit på att skava
bort berget också.
På ett flatt gärde stod ett dussintal granar
i en dunge och liknade en skock käringar,
som talade politik. Det fanns inget skydd
någonstans, och därför tycktes det som om
vinden blåst både styrseln och vettet ur
kjolarna på dem. De bara nickade utåt slätten.
Strax bortom skelade vägen, där det låg
en grindstuga i början av en allé, och i
fönstret bland pelargonierna satt en nästan
vit katt och slickade tassarna. Kusken höll
rakt fram. Höger och vänster fick se ut som
det ville, bara rätt fram höll kusken.
Vägarna hade hunnit bli grå och
enformiga, torpen och gårdarna var bra lika, en
Rosenhäger och en Grandinson eller en von
Luck hade nästan likadana slott. De hade alla
de sörmländska slottens välskötta
händelsefattigdom. Ålderstigna almar skrapade mot
dess höga fönsterrutor, genom vilka dagsljuset
hade svårt att kunna stiga in. Det var nästan
bara uthusen det var någon skillnad på.
— På den gården har jag tjänat förut, sade
kusken vid ett ställe.
Maurits såg en stor gård, där underdelen
av lagården var byggd av tegel. Slottet låg
i en trädklunga. Det var vitt.
— Det var när jag var ogift, fortsatte
kusken. Det är längesen nu.
Fadern och modern nickade, men de sade
inte mycket, ty de satt och funderade över om
de skulle be att få hålla ett ögonblick vid
Brusnora kvarn.
Som Maurits nu satt och betraktade vägen,
som rullades bakåt, fick han se ett metspö
som stod lutat mot en vägg strax intill
vägkanten. Solen sken ner på spöt, reven var
upp
rullad och som flöte fanns en barkbit med en
pinne igenom. Det var en rätt vanlig
anordning, tyckte han, men samtidigt kände han,
att han sett ett likadant spö i just denna
ställning på en precis likadan plats någon gång
förut. Han hade aldrig varit här på trakten.
Det fanns inget sådant spö och inget sådant
tillfälle i hans barndom. Det måste ha varit
i ett tidigare liv.
Spöt sysselsatte honom nära en
fjärdings-väg framåt, och han tyckte sig genomvandra
en klar höst i något annat liv, som icke var
det närvarande.
Han kröp ner av lasset, när vägen började
luta uppför, och han dessutom fått skavsår
av vagnsstegen, så att han inte orkade sitta
längre. Kvigan började bli trött. Hon gick och
svängde med bakbenen, lindande hasorna som
om hon flätat band med dem. Han lät henne
sakta av farten och gå efter gehör ett stycke.
De blev efter.
De for förbi en stor bondby, där minst
femton bönder hade sina gårdar. Man kunde
räkna till femton lagårdar och till mer än
femton skorstenar, ur vilka det rök, medan
man lagade middagsmat. Boningshusen var
byggda med gavlarna mot varandra, och på
gavlarna fanns det inte några fönster. Eljest
hade man kunnat se rakt in hos varann.
På en plats var hunden bunden i ett koppel,
men kopplet var fastsatt i en telefontråd, och
tråden var spänd ända från byggningen till
stallet. På så sätt kunde hunden röra sig fritt
över hela gården, fastän den var bunden, och
inte kunde göra ofog någonstans.
Maurits tänkte, att allt det där var bra att
ha sett. Man såg ändå en hel del, när man
kom ut i världen. Han skulle gå full av
upplevelser en lång tid, och där fanns en mängd
erfarenheter, som han skulle omsätta i
praktik, så fort han kom på det nya stället.
De for förbi två halmstackar, där halmen
var utskuren med liar, så att det såg ut som
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
