Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Vandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
om man skurit i degiga och ännu osvalnade
limpor med en slö förskärarkniv. De for förbi
tretton höns på en stubbåker, och en krokig
gumma, som kom gående från handelsboden
med en brun spånkorg med lock, en så kallad
tysk korg.
Strax bortom en skogsdunge låg ett stort
kärrhjul ett stycke från vägkanten. På ena
sidan var lötarna uppruttna, men ekrarna
fanns kvar, och gräset hade växt emellan dem
och upp genom hjulet. Navet satt som en stor
svart spindel i mitten, och en del av beslagen
fanns också kvar.
— Den där har kört ovåligt fram, sade
kusken vänd åt fadern.
Fadern svarade inte.
— Bevare oss för olyckor, sade modern
i stället.
— Han har troligen ingenting märkt, när
han tappade det, sade kusken och log.
— Låt oss inte skämta om olyckor, sade
modern.
Fadern svarade ingenting. Vid backarna
steg han av och gick till fots uppför. Modern
satt alltjämt kvar med foten mot klaffen.
Flyttlasset skakades ihop något. Repen
slak-nade efter en timme eller så, och man måste
spänna om dem ett pai tre gånger under
vägen.
Maurits gick och tänkte det var bäst, om
han fick träffa barnen i den nya skolan så
fort som möjligt, så han fick tillfälle att visa
dem vad han gick för.
Allra bäst vore det om han från början
visade dem, hur man slungade en sten eller
kastade sig över en å, om det fanns någon å
i närheten, och ingen annan vågade hoppa
över den. Men allra verkningsfullast vore det,
ifall han genast kunde komma in i ett
slagsmål och sänkte dem alla till marken. Enklaste
sättet vore naturligtvis att reta dem, tills de
angrep honom, och sedan gå ut och spöa dem
allihop ...
De for förbi ett gärde, där en klunga
gårdsfolk höll på att stuka rovor. Två körde, medan
fyra travade stukan så fin som möjligt. På
avstånd såg den ut som en låg jordkoja, och
Maurits undrade hur det skulle vara att bo
i en rovstuka under en vinter, då det var kallt
ute och varmt i den.
De for förbi ett nedlagt tegelbruk. Murarna
av tegel — teglet hade tegelbruket bakat åt
sig självt, byggt kring sig med tegel, innan
det kunde börja göra tegel åt andra — hade
rasat ner. Över de förfallna väggarna hängde
torvor med gräs. Under valven stod vatten, så
som det gör i gamla ruiner. Men tegelbruket
självt var dött.
— Det tog slut i brist på lera, sade kusken.
— Det lär ha gjort det, sade fadern.
— Man trodde i början det skulle finnas
lera här, sade kusken igen. Så fann man, att
det inte fanns tillräckligt.
— Man missräknade sig på det då, sade
fadern.
— Till tegelbruk behövs lera, sade kusken
åter. Det går inte för mindre.
— Nu ligger det där bara förfallet, sade
fadern. Han vände inte längre på huvudet, när
han talade om det.
Tegelbruket blev så ålderdomligt, när de
talade. Det lät som om det hade varit tusen
år. Det låg kvar där som en ruin efter forna
tiders människor.
— Man ska inte ta mun för full, utan
kunna reda opp vad man sätter i gång med,
sade modern. Det fick de för tegelbruk!
Tegelbruket kom tillbaka till nutiden igen,
och det lät som om det lagts ner i brist på
lera under den gångna sommaren.
”Bäst att reta dem och spöa dem så fort
som möjligt, så fort jag får se dem”, tänkte
Maurits.
Kvigan gick bra. De for förbi en kyrka och
några, uppe på kullarna, utströdda gårdar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
