Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Vandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VANDRING
Men nu vaknade Maurits till, ty nu blev
det liv, för nu hade man kommit till Brusnora
kvarn, där fadern arbetat som mjöln ar dräng
en gång som yngre. Kusken hade stannat utan
att föräldrarna kommit sig för att be om det.
Han häktade havretornistrarna på hästarna,
medan modern steg av för att ge den
vitfläckiga kvigan hö. Och därpå gick fadern
och Maurits in i kvarnhuset, där fadern hade
ungdomsvänner.
Kvarnen låg rätt över ån, skakande som en
snäcka. Vattenskummet stänkte högt upp över
skovelhjulet och kastades tillbaka till
dammluckan, som var grön i träet av mossa och av
ålder. Inne var kvarnen full av spindelvävar
och mjöl. Då fadern gick på golvet, blev det
stora fotspår efter honom i mjölet.
Upp till övre botten gick en nött trappa
med breda, tillplattade steg. Där på golvet
stod en torpare i gamla veckstövlar, som var
röda som rävar i brist på smörja. Han tömde
en säck råg i en trumma. Det såg ut som om
han tömt sin råg rakt ner i forsen under
kvarnen. Det dröjde rätt länge, innan man märkte
vart rågen tagit vägen, och torparen sjäh
tycktes börja bli orolig för den.
— Kommer det? frågade han.
— Det var för litet i säcken, det kom visst
aldrig fram, sade mjölnardrängen.
-— Nog kände jag hur mycket det var, sade
torparen.
— Är allt tömt ?
— Den smulan är i nu, sade torparen.
—- Jo, nu märks det verkligen några
bos-sor, sade mjölnardrängen och röck i en mjölig
brädlapp, som satt underst vid golvet.
— Det kan inte bli mer än det var, sade
också mjölnaren, som stått bredvid och
tittat på.
Kvarnstenarna hade fått torparens rågtunna
mellan sig, och de knarrade och nötte på den
en stund, tills allt mjölstoftet tycktes ha
fastnat i kvarnen. Då sparkade drängen på
säcken. Säcken hade börjat fyllas av färskt
mjöl. Mjölet kändes degigt. Säcktampen
pustade i luftdraget som om den sväljde vartefter
den åt.
Fadern hade stått bakom mjölnaren. En
stock, fullkletad med mjöl och inlindad i
spindelvävar högst uppe vid taket, skymde
honom. Fadern hade inte velat störa förut.
Maurits stod också stilla. Han trodde att
fadern ville överraska mjölnaren och han
ställde sig själv bakom en stock.
— God dag, farbror! sade fadern högt.
Mjölnaren kvickt om.
— Jag ville bara hälsa, sade fadern högt,
överröstande bullret.
Mjölnaren med stora ögon.
— Jag kom att fara här förbi och tittade
in, sade fadern åter.
Mjölnaren med öppen mun.
— Ska jag nypa mig i armen, eller ser
jag? Är det du? Eller rider mig skrutten?
— Stämmer nog, sade fadern, om inte allt
är fel. Jag ville hälsa.
Torparen kom nedklivande från vinden. De
röda stövlarna fick den nötta trätrappan att
knarra. På armen bar han den slankiga
tomsäcken, likt ett avflått kalvskinn som han
ämnat sälja.
— Det är min gamla dräng, sade
mjölnaren. Han har varit här hos mig.
— Vem känner inte till det? sade torparen
och tycktes förolämpad.
Mjölnardrängen slog ifrån kvarnhjulet. Han
ställde sig med armen mot en stock.
— Han var här det året vi hade så mycket
vatten, sade mjölnaren. Aldrig haft så myckel
vatten sen, om inte för sex år sen. Minns du
det?
— Jag var väl här och malde någon påse
då också, sade torparen.• Han syntes alltjämt
förolämpad.
— Var du det? sade mjölnaren. Jag minns
inte.
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
