Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Vandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
— Men jag kommer ihåg det, jag.
— Det är klart du var, sade mjölnaren.
— Det är tjugusju år sen, nu i somras,
sade fadern.
— Det har hänt åtskilligt sen dess, sade
mjölnaren.
— Sen dess har det växt många tunnor råg,
sade mjölnardrängen.
— Jag for förbi här en gång i våras, sade
fadern. Men det var på en söndag. Kvarnen
var stängd.
—- Det var synd jag inte såg dig, sade
mjölnaren. Jag skulle ha bjudit på något.
— Det är jämt så brått.
— Det är alltid brått, sade mjölnaren. Är
det din pojke? Är han så stor?
— Han är min, sade fadern. Maurits heter
han. Jag har honom med mig.
— Du har ju varit stalkarl där bortåt i
några år? frågade mjölnaren.
— I nästan alla år från det jag var här,
sade fadern.
— Hur har du haft det? frågade
mjölnaren.
— Det har gått en dag i sänder.
— Det går sällan mer, sade
mjölnardrängen.
— Det är svårt var man är, sade torparen,
som tycktes ha blivit god igen.
— Och där är gamla kvarntrappan, sade
fadern hastigt och vände sig om. Den tjänar
än? Den är sig lik.
— Som syns. Mjölnaren tittade på
trappan.
Fadern hade fått mjöldamm i skägget och
strök sig om hakan med handen. Det verkade
också som om han hade sett nog. Han ämnade
gå. Han hade kastat en blick på sin gamla
arbetsplats. Han var belåten.
Men torparen var inte belåten, utan han ville
visa att han mycket väl kom ihåg den tiden,
då fadern varit mjölnardräng och gått i
kvarnen för var dag. Han sparkade till sin säck,
röck den i strupen, så att mjölet rök, och
sedan började han dra sina minnen.
— Jag vet nog vem som bar rågtunnan
uppför den trappan som om den varit en
fjäder så lätt, sade han blinkande.
— Där hör du. Det var du, det, sade
mjölnaren.
— Det var du, det, sade torparen. Dig
minns man nog! Då gällde det på ibland, när
nästan alla häromkring malde säden hos mig,
sade mjölnaren.
— Det var inga vanliga säckar heller, sade
torparen. Det var tunnor efter gamla måttet.
Ibland var det ryssmattor. Det gick
hundra-tjugufyra kilo i varje av dem.
— Ryssmattorna kom med missväxten, sade
mjölnaren.
— Den där tog gamla rågtunnan från
golvet, lade den på ryggen, sprang som en
katt uppför kvarntrappan med den, sade
torparen med en nick åt fadern.
— Jag förmanade dig nog att inte göra
det, sade mjölnaren. Gjorde jag inte?
— Det hände kanske någon gång, sade
fadern. Jag minns inte så noga nu.
— Men jag minns det, jag, sade torparen.
Och det är fler som minns!
— Nu får man bara småpåsar att mala,
sade mjölnardrängen, som stått med armen
mot stocken och hört på. Han tycktes mena,
att det var rätt långsamt att vara
mjölnardräng nu. Man fick så små säckar.
— Du gnäller ju ändå? sade mjölnaren åt
drängen.
— Det är sällan man får ta i något hårt,
sade drängen utan att höra. Han sänkte armen
från stocken. Han tycktes vilja visa hur armen
blev tung av oanvänd kraft.
— För ditt vidkommande räcker det nog,
sade mjölnaren högre.
— Då skulle du ha varit med på
ryssmal-tornas tid, sade torparen. När han som står
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
