Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Vandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VANDRING
där var dräng. Då var det annat. Nu är det
grynpåsar ni bär.
— När pojken där blir stor, finns det väl
ingen säd alls, sade drängen och pekade på
Maurits.
— Man vet inte hur det blir en gång, sade
fadern. Han skulle till att gå. Han tog
mjöl-naren i hand igen. Jag ville bara hälsa. Han
började gå ut ur den mjöliga kvarnen.
— Ja, i dag hade jag ingenting att bjuda
dig på, sade mjölnaren och skakade hans
hand.
Utkommen såg Maurits vattnet i forsen. Det
skummade gulgrönt och försvann bland några
stenar. Över stod en lutande al. På en av de
mossiga dammstockarna kröp en
svartglänsande snigel med trubbiga horn. Mjölfjunet
var torrt och kittlade efteråt i näsan. Från
forsen steg ett fint vattenstänk. Det svalkade
ansiktet som ett strilt regn.
Mjölnaren fick syn på skjutsen. Kusken
hade häktat av tornistrarna och lagt dem
tillbaka i vagnen. Modern hade samlat upp höet
efter den vitfläckiga kvigan. Hon hade inte
velat gå in i kvarnen. Hon hade åter satt
sig upp.
— Är det ditt flyttlass? frågade mjölnaren.
— Det ska väl vara det, sade fadern.
— Är det din kviga också?
— Det med.
— Då är du på resa, inte visste jag det.
Och nu kom nyjölnarens frågor i en rad. Är
det frågan om arrende? sade han. De där
hästarna känner jag inte igen. Det nämnde du
ju ingenting om. Är det frågan om ett torp?
Eller är det kanske köp, som är i faggorna?
Fadern ruskade på huvudet.
— Är det din gumma du har med på
lasset? frågade mjölnaren till allra sist.
Modern hade suttit med foten mot
chiffonjéklaffen, som om hon fruktat anfall mot
banken. Nu sänkte hon foten. Hon ville inte visa
sig misstänksam.
— Det är det, sade fadern och strök åter
sitt stora skägg. Jag har henne med mig. Vi
har tagit ett torp och tänkte försöka med det,
om det lyckas.
Kusken var utledsen på att vänta längre, så
snart hästarna tuggat ur mun. Han satte sig
upp och tog tömmarna. Modern satte sig till
rätta och drog kjolarna till sig. Fadern steg
till sist upp.
Maurits tog fatt repet med den vitfläckiga
kvigan. Luften var klar och började bli kylig.
Kvarnen började åter gå bakom dem. Än
gjorde en bukt ett stycke längre fram, och de
körde över den för andra gången.
Sedan for de uppför en backe, sedan
nedför en, och där stötte de på ån igen, som nu
hade återtagit sin rätta riktning. Den hade
inte längre någon fart. Vattnet i den var
lerigt. De körde över flacka, händelselösa fält,
på vilka ingen människa syntes.
— Ja, det var Brusnora kvarn, sade fadern.
Kusken teg. Han tycktes ha fått vänta för
länge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
