Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans G. Bengtsson: Napoleons marskalkar - Anmälda böcker - A. G. Macdonell, Napoleon and his Marshalls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANS G. BENGTSSON
och Augereau skulle ha sparkat honom utför
trapporna. Ney däremot hade just utvecklat
sig till en allvarlig teoretiker inom sitt yrke,
och han ville inte försumma någonting som
kunde bidraga till hans kårs fullkomning.
Därför kom denne företagsamme civilperson
att belåten återvända till Paris, under det
marskalk Ney satt kvar med sitt kavalleri
såsom enda spaningsorgan allt fortfarande
och bedrövad över förlusten av femtiotusen
francs av sina besparingar.”
Ett sådant överskådligt försök till en
särskiljande karakteristik är väl på sin plats i en
bok som denna, där hjältarna sammanlagt
äro tjugusex till antalet, stora som små, och
där det alltså för mången läsare kan ställa
sig en smula besvärligt att hålla dem alla
åtskils och att uppfatta dem alla med
personliga drag. Alexander hade ett halvt dussin
marskalkar, Sulla och Caesar redde sig med
ett liknande antal, Gustav Adolf hade fyra
eller fem; men Napoleon började sitt
kejsardöme med aderton och ökade efter hand
antalet ytterligare. Till en början, när man
läser böcker om Napoleon, får man inte ut
mycken individualitet ur de en smula entonigt
stiliserade fysionomierna i detta imperiala
marskalksgalleri. Man stöter på dem vid
olika episoder, alltifrån
Sambre-et-Meuse-arméns tidiga kampanjer och belägringen av
Toulon, och ser dem avbildade: först som
unga revolutionsgeneraler, med dragen
jätte-kroksabel och halvknäppt syrtut och stora
stövlar och ostyrigt lockigt hår, i attityder av
teatralisk eldighet, i spetsen för
bajonettglim-mande kolonner av heroiska republikanska
trashankar som bekymmerslöst rusa fram rnot
vitrockar och batterier och podagerbesvärade
gamla österrikiska generaler; senare som
välbeställda marskalkar, värdiga och gravlika,
med hållningen åtstramad, rocken styv av
guldbroderier, kragen lika hög som någon
österrikares, stövlarna tunna och eleganta och
det ostyriga håret välklippt och friserat,
ibland till och med glesnat över pannan på
grund av allt svårt militäriskt grubbel. De te
sig vid första ögonkastet sällsamt likartade
alla, beroende på att de såväl under sitt
tidigare som senare skede erhålla en så
osedvanligt stark gemensam färg och karaktär av de
i hög grad markerade historiska dominanter
som överskygga dem. Opersonliga
böljetop-par i revolutionens stora våröversvämning
först, svallande ut kring landets gränser med
"Qa ira’ och ”Marsel jäsen” och
ungdoms-glöden och de antikiserande tiraderna, te de
sig i marskalksuni formen såsom ännu mera
opersonliga, ännu mera inbördes likartade
småelement — kanske inte just böljetoppar
längre, utan snarare prydligt stöpta
tennsoldater — i kejsarens stora spel. Man
upptäcker vissa små personliga egenheter hos
dem efter hand: Murat är svag för
strutsplymer, pälsbrämade jackor och rosafärgade
ridbyxor; Berthier talar genom näsan och
tuggar på naglarna; Augereau är berömd
för sina svordomar, Masséna för sitt privata
finansgeni, Oudinot för sina många
blessy-rer; Lannes bär huvudet på sned, liksom
Alkibiades och Alexander, efter kulan i
halsen när han ledde stormkolonnen vid
Saint-Jean d’Acre; Davout dansar vals med
passion; Gouvion Saint-Cyr älskar att efter en
vunnen drabbning stänga in sig och spela
fiol. Men längre än så kommer man inte
gärna i första taget; man kan idealisera dem
till paladiner, sätta ned dem till dockor och
tennsoldater; i ena fallet som det andra
uppfattar man dem helst i klump.
Detta är en sida av saken; men det finns
en annan synpunkt som är motsatt och som
gör dem intressanta nog när man hunnit bli
något så när bekant med dem. Dessa män äro
resultatet av en sträng och allomfattande
urvalsprocess; på en bana med öppna
möjligheter för millioner är det de som slutligen
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
