Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans G. Bengtsson: Napoleons marskalkar - Anmälda böcker - A. G. Macdonell, Napoleon and his Marshalls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NAPOLEONS MARSKALKAR
nått toppen; la carrière ouverte aux talents
är en sats som på det militära området har
sin avsevärda giltighet såväl under
revolutionen som under Napoleon, och dessa män.
som trettiofemåriga vinna marskalkslaven
efter att ha börjat som meniga soldater,
trum-slagarpojkar eller till och med
barberar-biträden (detta var Bessières’ första yrke),
överglänsas i denna fria konkurrens endast
av Napoleon själv, som på tolv år avancerade
från artillerilöjtnant till kejsare. Ur denna
synpunkt bli dessa marskalkar tillräckligt
intressanta för att man kan få en önskan att
litet närmare komma underfund med dem.
Visa de sig, såsom vinnare av priset på
talangernas öppna rännarbana, verkligen
vara framstående talanger överlag? Eller kan
också träskallen och den allsidiga
inkompetensen ha en chans till pris, även under
sådana omständigheter? Finns det till äventyrs
en särskild sorts begåvning, som uteslutande
är begåvningen att på ett eller annat sätt
hålla sig framme, komma sig upp och i alla
grumliga virvlar flyta ovanpå, en begåvning
som helt .uttömmer sig själv i denna funktion
och som visar sig vara helt obefintlig så snart
det gäller att syssla med något annat än
platsförvärv? Bör man, när man finner exempel
på flagrant oduglighet bland dessa den fria
konkurrensens marskalkar, pessimistiskt svara
ja på den sista frågan; eller skall man hellre,
med en annan sorts pessimism, resonera på
följande sätt: de voro utan tvivel skrala, både
som människor och militärer, flera stycken
bland dem, men de voro vad som fanns att
tillgå; de voro inte bra, men de voro de
bästa; ett urval, där man ur ett material
på några millioner plockar ut ett tjugutal
ledande talanger på något område, behöver
inte bli särskilt lysande, ty mänskligheten är
i genomsnitt inte mycket att hurra för?
Man får naturligtvis inte glömma att detta
urval var i hög grad tveeggat, såtillvida som
många av de bästa revolutionsgeneralerna
aldrig nådde något marskalkskap. Döden och
politiken gjorde en riklig skörd i deras flock.
Dumouriez och Moreau fingo gå i landsflykt,
Pichegru hängde sig i fängelset; Marceau och
Hoche, Desaix och Kléber, Championnet och
Joubert eliminerades tidigt av vapen eller
sjukdom. Bland dessa voro åtminstone Hoche
och Moreau föremål för dåvarande general
Bonapartes uppriktiga avund och ängslan,
vilket tillräckligt visar att de voro kapacileter
av verkligt hög klass; och Desaix, som föll
vid Marengo efter att ha förhjälpt Förste
Konsuln till seger i en av denne redan halvt
bortslarvad batalj, var — enligt vad någon
memoarförfattare säger — ”den ende samtida
som Napoleon någonsin yttrat sig om med
en sorts entusiasm”. Desaix hörde från början
till Rhenarmén och var en av Moreaus män
— en av ”Rhenspartanerna”, som de
kallades —; han var republikan av bästa sort
alltigenom, en nobel ande och stor
begåvning, ”en antik karaktär” enligt Napoleons
eget yttrande; om han levat hade han kanske
aldrig blivit marskalk, ty trasslet med Moreau
kunde dragit in honom också, och antika
karaktärer fingo det inte alltid så lätt vad
tiden led. En annan av dessa Rhenspartaner
och republikanska original var Gouvion
Saint-Gyr, ursprungligen målare, sedan
skådespelare, därefter divisionsgeneral hos Moreau;
under kejsardömet levde han ständigt mer
eller mindre på kant med Napoleon, vägrade
att lyckönska honom till kejsarvärdigheten,
uteblev från kröningen och blev marskalk
först 1812, ehuru han allmänt -— och från
1813 även av Napoleon själv — erkändes
som en av samtidens förnämsta militärer.
Såsom verklig martyr för upphöjda
republikanska principer kan man likväl knappt
uppfatta honom, utan endast såsom hämmad i sin
bana av en förefintlig stark antipati mellan
två så olikartade personligheter som Napo-
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
