Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans G. Bengtsson: Napoleons marskalkar - Anmälda böcker - A. G. Macdonell, Napoleon and his Marshalls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANS G. BENGTSSON
sières, likaså Soult och Masséna;
överhuvudtaget synes Soult i fråga om hänsynslöshet
mot kolleger och obstruktion inför allt
samarbete ha intagit en särställning och har
sannolikt därigenom mera än någon annan
marskalk, utom Marmont, bidragit till
kejsardömets undergång. Andra ryktbara
fiendskaper rådde mellan Macdonald och Gouvion
Saint-Cyr, mellan Augereau och Murat, samt
mellan Lannes och de båda vännerna Murat
och Bessières. Murat och Lannes hade en
gång tävlat om Caroline Bonapartes hand;
längre fram hade den tjänstvillige Bessières
via Murat anmält för Förste Konsuln, en gång
när denne satt i gång en allmän
sparsamhets-kampanj, att Lannes, som då kommenderade
gardesinfanteriet, överskridit sitt anslag för
uniformsanskaffning åt sina grenadjärer.
Lannes, som var en av de tre eller fyra
personer som alltid bibehöllo sin vana att tala
fritt ur hjärtat inför Napoleon (två andra
voro kavallerigeneralen Lasalle och kejsarens
adjutant Rapp), försummade därefter intet
tillfälle att för kejsaren framhålla Murat som
en plymagerad konstberidare, pajas och
lindansare samt Bessières såsom Murats apa;
och vid Aspern 1809, där Bessières ställts
under Lannes’ kommando, resulterade det
hela i att dessa båda marskalkar så när råkat
i fullt handgemäng med varandra under
pågående slag, strax innan Lannes träffades av
den dödande kulan.
Till allt detta fördärvliga inbördeskrig
marskalkarna emellan var kejsaren själv
ingalunda den minsta orsaken. Det ingick i
hans kejserliga pedagogik att hålla sina
närmaste män i harnesk mot varandra, detta av
åtskilliga orsaker, bland annat utan tvivel för
att minska risken för sammansvärjningar dem
emellan, en sak som han hade åtskillig
erfarenhet av från konsulstiden. Han ansåg
sig också sporra dem till ökat nit genom att
prisa en frånvarande marskalk på bekostnad
av en annan närvarande samt genom att
utdela sina belöningar åt dem, hertig- och
furstetitlar, donationer, beröm i bulletinerna,
på ett högst ojämnt och för det sunda
krigar-förnuftet ofta obegripligt sätt, som skärpte
deras avund mot varandra intill det mest
brinnande raseri. Några, som Jourdan, Brune
och Gouvion Saint-Cyr, erhöllo inga titlar
alls; men bland den talrika flocken hertigar
fanns ett flertal klasser, som sågo ytterst snett
på varandra. Det bästa var att få en titel som
förevigade en vunnen batalj, som när
Augereau blev hertig av Castiglione, Lannes av
Montebello; allra finast var att få en sådan
segertitel dubblerad, såsom i fallen Masséna,
hertig av Rivoli, furste av Essling, Davout,
hertig av Auerstädt, furste av Eckmühl, och
Ney, hertig av Elchingen, furste av Moskva.
Pariaklassen utgjordes av de stackars
hertigar som fått en klangfull men eljest på måfå
vald italiensk eller illyrisk titel som
ingenting förevigade, såsom i fallen Marmont,
Bessières, Oudinot, Victor, Macdonald med
flera, hertigar av respektive Ragusa, Istrien,
Reggio, Belluno, Tarentum; från
marskalksynpunkt var dylikt så mycket mera retsamt
som kejsaren gav precis likadana titlar åt ett
antal halvcivila funktionärer, såsom
palatsmarskalken Duroc, hertig av Friaul, och
över-stallmästaren Caulaincourt, hertig av Vicenza,
och till och med åt simpla bläcksuddare och
ministrar, såsom Maret, hertig av Bassano,
och Champagny, hertig av Cadore. När
därför Soult, som hoppats bli hertig av
Auster-litz, där han lett den stora genombrytningen
i centern, fick nöja sig med titeln hertig av
Dalmatien, kände han sig på det allvarligaste
förfördelad och strävade därefter i Spanien
med all makt efter att komma ifrån detta
olidliga tillstånd genom att försöka svindla
sig till en kungatitel av Portugal eller
Andalusien — något som högst menligt inverkade
på hans militära uppförande därstädes flera
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
