Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig Nordström: Varför håller jag på demokratien?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖM
nalsocialistiska Tyskland, där man, liksom i
Ryssland och Italien sökt och söker utplåna
varje spår av demokrati, det är kristna präster
och de endast, som vågat resa sig och rest sig
mot det föråldrade politiska regemente, vilket
återinförts, medan under världskriget och
alltsedan dess de ”religionslösa"
socialdemokraterna bugade och mer eller mindre fegt följde
den världsliga maktens handhavare.
Det går icke att skilja kristendom och
demokrati, emedan bådas gemensamma rot är
erkännandet av den andliga friheten som det
högsta av allt här på jorden. Därmed
tillkommer vetenskapen som den tredje i detta
klöverblad, av vilket världens framtid beror, ty
stryps en av dessa tre: kristendomen,
demokratien eller vetenskapen, då falla civilisation
och kultur tillsammans.
Men förstå dessa tre sitt inbördes
sammanhang, och förstå folken deras inbördes
sammanhang, då gå vi mot det största projektet
hittills i historien, som just är att skapa en
demokratisk eller kristen eller vetenskaplig,
kort sagt en andligt fri värld, på vars
förverkligande individen tror och för vilken
han därför kan offra allt, ända intill det egna
livet.
Utan den insikten och den offerkraften
komma vi ingen vart. Vi ha ännu inte nått
fram till dem, därför stå vi, där vi stå.
Och ställningen är den, som Bernard Shaw
uttryckte redan 1912 i förordet till sitt
skåde-suel ”Androcles och lejonet”, vilket förord
han rubricerat: ”Om kristendomens
framtidsutsikter.” Han säger där: ’Varför inte göra
ett försök med kristendom? Frågan”,
fortsätter han, ”kan förefalla hopplös efter
tvåtusen års resolut följande av ropet: Icke den
mannen utan Barabbas! Men — det börjar
förefalla, som om Barabbas skulle ha
grundligt misslyckats, trots sin makt, sina segrar,
sina världsvälden, sina milliarder, sina
moralfilosofier, sina kyrkor och sina politiska
system. ’Den mannen’ har icke misslyckats
än — ty ingen har haft nog vett att pröva
hans väg!”
Om detta ägde tillämplighet före
världskriget, vad ska vi då säga nu, när Barabbas
i misslyckandets vilda raseri söker slå sönder
allting omkring oss.
Då behöver man knappt vara särdeles
skarpsynt eller skarpsint för att se, var enda
framkomliga väg till framtiden går, och för
att vara villig underkasta sig bra nog mycket
för att få se bara ett första utomordentligt
anspråkslöst litet försök med verklig
demokrati åtminstone igångsatt. Och det kommer,
men hur mycket vi dessförinnan skola ha måst
passera och hur pass grundligt de nuvarande
demokratiska statssystemens ihålighet först
måste ha framträtt, därom kunna vi intet veta.
Det enda vi kunna veta är, att vi icke behöva
uppge hoppet, ty här, om någonsin, är det
sant, att Guds kvarnar mala måhända
långsamt men under alla förhållanden säkert. Och
att allting i sista hand beror på var och en
av oss, ty tron på demokratien är i sista hand
att våga tro på sig själv, och det är
slutligen därför, som varje andligt fullvuxen
människa i våra dar håller och måste hålla
på demokratien.
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
