Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gunnar Beskow, Människornas land; Nils von Hofsten, Främling, anmälda av Bertil Malmberg - Elmer Diktonius, Mull och moln, anmäld av A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Allt jag ägt och äger
är givet av dig till mig.
Mitt tack var alltför ringa,
men allt jag nu säger
är sagt till dig.
Bertil Malmberg
Nöjd Diktonius
Elmer Diktonius: Mull och moln.
Schildts. 4: 75.
Jaguaren kan kyssa en blomma.
Den har tårar,
sentimentalitet,
förklarade Diktonius i sina första rabulistiska
dikter, då jaguaren var hans symboldjur. På
den tiden märktes huvudsakligen klorna,
raseriet och det snabba språnget; men hans
självkännedom var riktig, och i den senaste boken
finns mycket av sentimentaliteten. Han bör
nu rentav kunna bli en allmänt omtyckt
författare, ty vad folk vill ha är ju i alla fall
sentimentalitet ”Nöjd prosa, enkla dikter”
lyder bokens undertitel och redan därmed är
sagt att Diktonius är en man som besinnat sig.
Vad som blivit kvar efter hans diktnings alla
stormar och vulkanutbrott och revolutioner är
naturen, som han dyrkar i panteistiskt
svärmeri, och vardagens enkla ting, som för
honom uppenbarar mystiken, samt först och
sist barnen, i vilka han ser kommande liv som
han hoppas och tror ska bli bättre än det
nuvarande. Han börjar bestämt sätta naturen
framför människorna, glömma människorna
för naturen; han tror att stjärnan i
kvälls-molnet ”utstrålar avlägsen ömhet”, han kan
ligga på en klippa och uppleva en extatisk
förnimmelse av stenen, solen och sitt eget kött.
Hans prosa får en återklang av gammal psalm
när han tolkar sin förnöjsamhet i naturen:
”Vinden må hålla sitt stoj, skrattmåsen
skria, vattnet väsa då det så lust har —
mänskan njuter av den stillhet hon känner växa
i sitt inre, en fruktbar stillhet, en bebådande
tystnad. Vad sedan följer vet ingen; att något
kommer, det anar man. Och man böjer
ödmjukt sin panna och sin rygg inför solens
och månens sken, för ängens gräs och vägens
snok, nässlor och tistlar, törnrosor och
natt
violer om varann. Här öppnar sig örat, här
vidgar sig ögat, och alla porer anammar
begärligt med lustfyllda munnar vad naturen,
välsignade, ger.”
Diktonius har ett slags substansernas och
materiens mystik, han tror inte att ”allt är
som du ser” (Södergran), han tror det finns
något att se igenom, något att finna bakom
eller inuti. I dikt blir resultatet av denna
tingmystik kanske inte så märkligt, men dock
vackert och aningsmättat, som i
”Trädgården”:
Mellan de båda granarna,
ur sjön
stiger nattens hand,
lägger sig över trädgården,
kröker fingrarna
som hade den nånting att göra.
Men när den ser
att den flinka gången sover,
och den djupsinniga brunnen,
och tvättstugans melankoliska tak.
ligger den bara stilla
och inpassar sin andning
med de övrigas.
Vedlidrets rullved
blir harmoniskt bråte,
och allt omslutes mjukt
av slummerns tunnband.
Så ser hans enkla dikter ut.
Vad barnen beträffar varierar han sin
dyrkan av dem i ett flertal skisser och dikter,
tills den urartar till gråtmildhet och banal
romantisering. I en historia som ”Barnet
dödade kniven” finns ett slags
rallarsentimen-talitet: det nyfödda barnets makt över busen.
Tanken återkommer i dikten om ”Barnets
leende”:
Det träffar skurken
som ett straffande svärd,
och är hans offers
himmelska skydd —
barnets leende.
Han betraktar barnen som något slags änglar,
inför vilka en stackars vuxen människa inte är
värd en blick; han talar om ”deras oskuld”,
”deras obefläckade själar”. Sådant är ju bara
svammel; varför kan man inte ta barn för vad
de är, på gott och ont, inga änglar, inte
särskilt ”oskuldsfulla” eller ”obefläckade”? Hur
underbara barnen än är blir det inget
märkvärdigare än vanliga vuxna människor av
dem. Barnromantiseringen är mycket utbredd
i nutiden; den innebär en dubbel orättvisa:
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
