Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Elmer Diktonius, Mull och moln, anmäld av A. L. - Eyvind Johnson, Nu var det 1914, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
mot de vuxna och mot barnen själva, som
alla snart nog förlorar sin privilegierade
ställning och möter de vuxnas verklighet med dess
likgiltighet och hårda existenskamp. Att barn
och åldringar ska anses mer värda än
människor i sina bästa år är ett civilisatoriskt
för-fallstecken.
Jag skriver detta som protest mot den
allmänna förtjusning dylik barnromantisering i
litteraturen alltid väcker.
Jaguaren kan kyssa en blomma, bara han
inte tappar klorna. Som Diktonius själv säger:
”Det är opposition att vi lever.”
”Mull och moln”: en mellanbok. ”Janne
Kubik” var något alldeles annat. A. L.
Barndomsland
Eyvind J ohnson: Nu var det 1914.
Bonniers. 5: 50.
När Eyvind Johnson återvände till sin
barndoms landskap Norrland, fann han sig själv
definitivt som diktare. De bästa novellerna i
hans förträffliga novellsamling av i våras voro
Norrlandsberättelser. Händelsen, fabeln var
inte huvudsaken i dem utan trakten och dess
människor. Den nya romanen ger också ett
Norrlandspanorama, sett från den höga,
samlande punkt, som tjugu års avstånd i tiden
skänker. Sedan alla oväsentligheter sjunkit
undan står landskapet och dess liv kvar i
stora, förenklade tavlor. Dessa tavlor äro
sedda genom en fjortonårig pojkes
nyvaknade, oroliga sinne. Därigenom ha de fått
sin atmosfär: upprörd, beklämmande stor,
havande av möjligheter. Ett nytt land, som
ännu ryker av skapelsens ångor. Romanen är
en helt liten bok, men dess verkliga
dimensioner äro imponerande. Man kan ifrågasätta
om vår moderna litteratur har så värst många
verk, som äro mera inspirerade än detta.
Krigssommaren 1914 bryter Olof, som då
är fjorton år, upp från sitt hem och beger
sig på vandring. Han har något inom sig, som
han inte kan artikulera, en obestämd drift att
göra något annat av sitt liv. Förvisso är det
inte det geijerska vikingalynnet, ”vid femton
års ålder blev stugan mig trång”, som
bemäk-tigar sig honom. Han är en annan sort, en
hopknuten, tystlåten och enveten pojke, som
växt upp i en så hård och glädjelös tillvaro,
att han betraktar till och med sina drömmar
och fantasier som något förbjudet, något
onyttigt, som man kan få stryk för. Han är på
något sätt paralyserad i känslan. Det enda
han vet är att han skall bort, och bort går
han efter ett klumpigt farväl. Han finner
arbete vid ett flottarläger, där alla äro äldre
än han. Timret har kört ihop sig i en bröte
av milliontals stockar, som det gäller att få
fart på med båtshakar och dynamit. Arbetet
går i skift natt och dag, blott under de mörka
timmarna vid midnatt vilar den ursinniga
kampen mot det motspänstiga, dödtröga timret
och man sträcker ut sig i gräset, dåsar och
pratar. Ibland lyckas ett skott, bröten får liv
och går upp som i storm, timret tornar upp
sig i bränningar mot stränderna. Man bor i
en barack, ligger på britsen och ser i taket,
sjunger en stump ibland och piggar upp sig
med ett slagsmål, när man fått brännvin. Det
är ett tungt arbete för en fjortonåring, ett
ensamt liv bland alla de äldre. ”Jag blir inte
som de, mitt liv blir inte som deras”, tragglar
han på sitt envetna, oartikulerade sätt. Han
lider inte, känner ingenting annat än detta
sega motstånd.
Vid stränderna finner man ibland gula,
magra män, som följa arbetet med slö blick.
Även de ha varit där ute en gång, för inte
så värst länge sedan, innan storhostan tog
dem. Lungsoten smyger i de små gråa
stugorna på älvbrinken. Som ett mellanspel, en
antites till det vitala livet i flottarlägret, sätter
författaren in en saga, sagan om dimman och
lungsoten. Skräcken för den allestädes
framsmygande sjukdomen har givit upphov till all
slags vidskepelse bland befolkningen. Av
denna vidskepelse och ett vanligt
sjukdoms-öde har Eyvind Johnson vävt ihop en spöklik
och skön novell, som är ett mästerverk.
På sensommaren bryter pojken upp från
flottarlägret. ”Här var det inte”, mal det ini
honom. Kanske någon annanstans. Han
kommer till ett tegelbruk, och här får han arbete.
De första extrabladen, ekona från kriget nå
hit. Man läser dem, kastar dem i ugnarna och
snart äro de blott en blåsa i teglet. Man pratar
litet politik vid kortspelet i baracken om
kvällarna, men de flesta orka inte bry sig om det.
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
