Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Eyvind Johnson, Nu var det 1914, anmäld av Georg Svensson - Jarl Hemmer, Morgongåvan, anmäld av Sven Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Det blir höst och driften nedlägges. Pojken
får stanna kvar för att ta upp potatis åt
disponenten. På nätterna är han ensam i baracken.
Nedkrupen under fällen lyssnar han till
hasande och suckande ljud i det övergivna
bruket. Han tänder sin fotogenlampa och går
upp för att se om dörrhaspen är ordentligt
pålagd, men skräms i säng igen av sin egen
skugga runt väggarna. Han är rädd och
ensam och vet inte vart han skall ta vägen,
när potatisen är upptagen. Där ute på
leråkern kravlar han på dagarna och fyller sin
säck, som det blir mindre och mindre i för
var dag. Snart måste han ge sig av, han går
redan på nåder. Nu vet han vad han söker:
en människa, ”en vänskap, en kärlek, en
gemenskap med någon och något”. Han tittar
i smyg åt köket, där han skymtar
disponentens fru. Hon går där så hög och vänlig. Han
beundrar henne, och det ser sä varmt och rent
ut där inne. Men när han en dag blir bjuden
in på smörgås och mjölk, blir han bara
förvirrad och plågad. Han bär sig klumpigt åt
och slukar maten för att fort komma därifrån.
Den leende, självsäkra vänligheten har han
aldrig förut mött, och den bländar honom
fullständigt.
Men en kväll, när han går en mörkrädd
promenad till handelsboden för att köpa mera
fotogen och fläsk, har han sin första stora
upplevelse: en tjänsteflicka, som expedierar
honom, ser honom rätt in i ögonen, och han
ser tillbaka, för första gången utan att känna
blygsel eller fruktan för en annan människas
blick. Det eggar honom, och han känner en
svindlande glädje och längtan.
Känslopara-sien har släppt. Hans barndom är slut.
Det låter sig i ett referat icke göra att ge
en föreställning om denna boks starka och
enkla verkan. Dess mästerskap ligger i
författarens förmåga att identifiera sig med sitt
tjugu år yngre jag. Just det skygga och
oartikulerade, det på en gång vemodiga, fattiga
och starka känslolivet hos denne pojkproletär
har varit författarens medium. Han har blott
tagit med det som verkligen gjorde intryck på
ett sådant sinne, han har riktigt mints dess
stämningar och lyckats återge dem utan att
lägga till, utan att översätta dem till ett rikare
och mera nyanserat språk. Det finns icke ett
ord av förklarande psykologi i hela boken,
den är alltigenom skriven inifrån sitt objekt.
Detta är Eyvind Johnsons personligaste bok
och helt säkert hans bästa.
Georg Svensson
Åländskt mellanspel
Jarl Hemmer: Morgongåvan. Bonniers.
7: 50.
Hemmer har i sin sista roman för tillfället
övergivit de stora gåtornas och lidelsernas
blodiga marker i ”En man och hans samvete”.
Han talar inte om trons vanmakt och offrets
makt i denna världens nöd, han talar i stället
om midsommarfirande och sälskytte, om storm
och sol över Ålands skär, om ung kärlek, som
övervinner gammalt groll. Fastän upptakten
är dyster nog — en man, som själva julafton
omkommer på en öde kobbe — har det blivit
en ljus bok, där de mörka inslagen endast
fara som snabba kårar över det glittrande
vattnet. Det är rejäla romanmotiv: hat och
kärlek, svartsjuka och missförstånd, som reder
upp sig och besegras till slut av
människohjärtats ädlare impulser.
Hemmer diktar mer i känslor och
stämningar än i människor. Han är alltid störst
som lyriker, och hans naturskildring firar nya
triumfer i ”Morgongåvan”. Ålandsnaturen
lever i kärleksfullt återgivna skiftningar, i
grandiosa linjer och utsökta detaljer.
Människorna ha onekligen mera prägel av
schablon över sig: där finns en Albert
Engström-gubbe, dock med något starkare
känslobeto-ning, där finns den unga kvinnan, vars fot
”gick så ofläckad sin väg över smuts och
eländighet”, där finns den käcke ynglingen, hård
och vek om vartannat, vars samvetskonflikter
och grubblerier återspegla några av den
senare hemmerska diktningens grundmotiv.
Sliten mellan plikten att hämnas och lusten
att älska står han ”tvekluven, en som ville två
saker på en gång men ingendera ohejdat och
tillräckligt starkt”. Även teodicéproblemet
skymtar. Men kärleken segrar. Ondskan i
världen beror bara på ett missförstånd . . . Denna
sokratiskt färgade livsvisdom, som tidigare
kommit fram i en novell, kan sägas vara
romanens mening. Den illustreras denna gång i
små och idylliska förhållanden, där
världs
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
